I'm an angel bored liked hell....

Alla verkar så upptagna med att sammanfatta 2009, jag kör på 00-talet i stället!

99-00 nyårsafton firades med pojkvännen, så kär jag var, helt galet. Under det året köpte han ringar till oss som det stod 2000 på, så romantiskt tyckte jag då. Pojkvännen flyttade till Växjö och min värld gick under. Många timmar på tåg, vi skaffade en fin lite vovve tillsammans och jag var helt förblindad.

00-01 firade nyår med samma pojke, dock tog det slut två veckor efter nyår. Fann mig själv i ett mörkt hål, grät, skrek, åt inte, sov inte. Livet var över. Insåg då vilken underbar vän jag hade (och har) i Lella♥♥♥, som stöttade mig hela vägen. Har kvar mail som hon skickade till mig från sin resa i Thailand - älskade du!
Började dejta min första sambo, spenderade sommaren med honom, många besök på McDonalds.

01-02 minns inte nyår (nån annan som gör det?) flyttade ihop med sambo nr 1 1april, i en fin lägenhet som vi inredde efter bästa förmånga (säger inte så mycket). Fick en chock över hur det var att bo utan mamma och pappa - många samtal till dem under den tiden. Åkte till Bulgarien med Lella och tog studenten. Jobbade inom hemtjänsten på sommaren (ångest) och började plugga kvinnovetenskap till hösten.

02-03 nyår firades hemma hos mig och sambo nr 1, om jag inte minns helt fel. Hade en ruskigt rolig fest, ALLA var där och brorsan uttalade de oförglömliga orden "go kick Saddams ass". Började jobba på en förskola - älskade jobbet. Åkte till USA med Cam♥♥♥ på sommaren, var borta i en månad - oj va livet förändrades! Kom hem till ett halvtaskigt förhållande som vi försökte klistra ihop.

03-04 Nyår spenderades i New York, åkte sen tillbaka till USA (Cali)med Cam i fabruari och sa hej då till våra vänner som skulle till Irak. MÅNGA tårar!! Sommaren spenderades med Camilla och till stor del med grabbarna i gänget vi umgickd med då. Vi festade galet mycket! Det tog slut med sambo nr 1 och jag flyttade 1 oktober till egen lägenhet i Vasastan.

04-05 Nyår spenderades i Oslo, riktigt nice. Träffade Vackrast, vilket onekligen gjorde våren lite mer intressant. Träffade Dvärgen, haha, blev förblindad och gjorde många mindre smarta saker, blev sårad.

05-06, var firades nyår?? minns inte! fortsatte träffa Dvärgen, av och till, DUMT! Sökte in på högskolan. Träffade Jack under sommaren, och vi inledde en liten romans. Evelina föddes!  Flyttade till Helsingborg och började plugga, träffade R, och allt vändes upp och ner. Jag blev hejdundrande kär och började nu pendla till Norrköping.

06-07 firade nyår på slottet, fortsatte plugga, R och jag slutade träffas. Dejtade G, fyllde 25, bodde i T1 och blev ännu bättre kompis med Jack♥♥♥. Började plugga i Lkpg i stället, flyttade tillbaka till Vasastan och träffade J. Började jobba på AW.

07-08 nyår med Cam i någon klubblokal. Fortsatte träffa J och efter en turné insåg jag att jag var kär. Vi flyttade ihop under sommaren. Filippa föddes! Pappa fyllde 60! Tog studieuppehåll och jobbade ännu mer.

08-09 nyår på slottet. Förlovade mig med hela familjen närvarande! Fortsatte jobba alldeles för mycket, jobbade heeela sommaren. Fick hjärnhinneinflammation, förlorade min bästa vän♥♥♥ i den värsta sjukdomen, slutade jobba. Kom inte in på utbildningen igen, började läsa fristående kurser. Julie föddes, Cornelia föddes!

2010 kommer garanterat vara året då min värld vändes uppochner mer än någon annan gång.....mer om det en annan gång!

Jag sitter och lyssnar på musik, och saknar jobbet. Musiken som får mig att rytmiskt röra huvudet i takt är den samma som spelades varannan tisdag när det var dags för bokningstävling. Det peppades, kämpas och firades och det var nästa magiskt.
Jag älskade mitt jobb, jag var extremt lojal, det kändes som mitt företag och där ställde man upp när det behövdes.

Jag blir ledsen när jag sitter här och saknar, för det var en så stor del av mitt liv och det som var jag. Men nu ska jag fokusera på att plugga och bli färdig med skolan - sen kommer jag hitta ett jobb med samma magiska känsla, samma kärlek och som är allt jag någonsin drömt om....så de så!

När jag tänker efter så saknar jag faktiskt mest Mange och Ola och de är ju ändå inte kvar. Men Elin, Petra, Helen och Sandra - det känns tomt....

Mina inlägg här har förändrats över tid - det handlar nog inte längre om att informera min nära om min vardag. Behovet har ändrats och därmed vad jag skriver. Det här är mitt andningshål - lika mycket som tidigare - men på ett helt annat sätt.

Oftast finner jag mig själv sittandes med alldels löjligt stora hörlurar, lyssnandes på musik som berör, och då vågar jag släppa lite på spärrarna.

Jag har lärt mig det där med självkontroll under de senaste åren, någon sa åt mig att tuffa till mig, och världen lärde mig hur.

Snart kanske jag byter sätt att skriva på, kan inte för mitt liv tänka mig att det här är något som man vill läsa, men vad betyder läsarantal? inget faktiskt. inget.

Tiden den går, livet är så kort 
Allt för kort för att gömmas bort 
Så gör det du vill och blomma ut 
Njut av din spegelbild, vår tid är nu 

Nu har jag rymt, lämnat stan, stängt av ljudet på mobilen och byggt mitt bo i ett mörkt, svalt rum med stor säng. Här ska jag hitta sömnen, här ska mina axlar sjunka från öronhöjd och tröttheten lämna mig. Det är min plan.

Jobbet har ringt, men jag har inte sett samtalen förrän efter kl 18, ingen som är på plats då. De får klara sig utan mig. Älskling är i studion och stressar för att hinna klart skiva nummer två, jag ger honom inte dåligt samvete genom att sitta hemma och vänta. Jag vaknar på morgonen och sträcker mig som en katt, frukosten serveras i ett kök fyllt av värmen. Vi skrattar, vi rapar i kapp och ser på roliga klippa på youtube. Vi blir trötta alldeles för tidigt på kvällen och alla lägger sig i varsinn säng och läser.

Jag behöver det här, min chans att hämta andan.

Jag lever inte upp till den jag är, jag älskar att hela tiden tävla med mina egna prestationer, men jag orkar inte nu. Behöver några dagar ledigt.

Är inte den vän jag borde vara, jag behöver bara andas ut ett slag, inte finnas för någon annan än mig själv en stund. Så kommer jag tillbaka starkare än förr, det tar inte lång tid.

Så skicka ett sms, det kan jag nog svara på, ring om du vill, men jag garanterat inget svar.....finns viktigare saker just nu. Ge mig några dagar bara....så är jag snart tillbaka i den stora världen.

Tre år sedan jag startade bloggen, jag både skrattar och gråter när jag läser mina gamla ord. Som en annan tid och en annan plats, i en annan kropp och med andra tankar. Samtidigt så fruktansvärt mycket jag. Kan sakna den där känslomässigt nakna flickan, hon som ville vara naiv och som inte tvekade. Alla chanser var värda risken.

Jag kan läsa mellan raderna och se när allt gick fel,även om det inte gick över en natt, och kanske är det just därför det är så svårt att gå tillbaka och göra om, göra rätt.
Murar byggs sakta, insikter landar långt innan man insett att de var på väg. Det säger pang och hela världen skakas, och även om det varit på precis samma sätt innan så är ljuset ett helt annat.

Många viktiga människor har kommit in i mitt liv sen jag skrev de första raderna i den här bloggen, Jack, Evelina, Filippa, Jessica, Lilla Mini (ej ute ur magen ännu) och, min älskade, Joakim. (bara för att nämna några)

Jag träffade min "Samson" och lät honom gå, allt med rak rygg och stort hjärta.

Jag skakade av mig ettiketten jag satt på mig själv, och återuppfann den jag ville vara och den jag faktiskt är. Det är en evig lindans med okänt slut, men ändå, jag går relativt stadigt, ibland med en hjälpande hand som håller min balans.

De eviga som alltid stannat, Lella, Camilla, PM, och hela stora Grottefamiljen.
Mitt mjuka ställe att landa på.


Så tre år har gått, kanske är det dags att byta forum?
Ska fundera på det i alla fall.

Det är lördag och jag har fått sova, hittar inte min mobil, då jag var duktig och stängde av både ljud och vibration innan sömnen tog sig an mig.

Jag och J hade fått höra att det var till CG man skulle bege sig för att handla bra kött, billigt och skulle det också vara. Så en torsdagskväll efter jobb tog vi bilen och körde till det omtalade stället.

Vi prakerade och gick, samtidigt som J gjorde en parodi på Takida, ut ur bilen och tog oss in på denna nya mark.
Med vagnen som stöd vågade vi oss in.
Vi gick genom förbutiken och vidare in i själva hjärtat - CG

Vi var tysta båda två, men började efter några meter titta på varandra.
-Gillar du det här?
-tystnad
-Var är blipparen?
-Tror inte det finns några.
Många blicker utväxlandes.

Känslan av panik spred sig i oss, det kändes onekligen billigt, hela byggnaden kändes billig, och allt var liksom grått.
Men vårt egentliga mål, kitteln med guld i vår värld skulle hittas i köttdisken.
Väl där letade vi med ivriga blickar efter det där billiga, goda, braiga köttet.
Men inte ens med vår allra godaste vilja kunde vi hitta där vi sökte.
Visst fanns där kött, visst var det någon krona billigare än det vi brukade handla, tror dock inte att det var särskilt mycket bättre än kött i andra butiker.
Så där stod vi, på en främmande plats, i en annan kommun, utan att hitta vad vi sökte.

Blicker utbyttes igen.

Vi gick snabbt mot kassan, klämde oss ut genom en med vår stora, tomma vagn framför oss, tog oss ut till parkeringen och åkte snabbt in mot staden igen.
Lättade blicker ytbyttes nu och spontansång förekom.

Vi kom snabbt fram till att vi hellre betalar några kronor mer i vår vanliga butik, där vi får service som självscanning och rabatter (jaja jag vet att man kan skaffa CG kort också - men det har inte vi). Kanske är vi lite fåfänga, men vi gillar vår fina butik, där varorna är presenterade på tilltalande sätt och personalen hälsar med ett glatt leende.

I vårt sökande efter det stora fina insåg vi att uttrycket " man ser inte skogen för alla träd" stämmer allt för ofta, och särskilt i vårt letande efter den perfekta matvarubutiken.

jag är less på
- respektlösa männsikor
- folk som tycker fb är det perfekta stället att basunera ut vilket skämt till förhållande de har
- människor som inte svara på mail
- envägskommunikation
- kylan
- kattbajs
- att J jobbar så mycket och inte svarar på sms
- att inte ha bra dagar
- att vara less


just det.

Tänkte skriva nått, hade lusten men inte känslan. Allt jag rapade upp kändes som en upprepning och jag kände mig mer än tråkig. Lånar ord, blir bättre så.



"Later that day I got to thinking about relationships. There are those that open you up to something new and exotic, those that are old and familiar, those that bring up lots of questions, those that bring you somewhere unexpected, those that bring you far from where you started, and those that bring you back. But the most exciting, challenging and significant relationship of all is the one you have with yourself. And if you can find someone to love the you you love, well, that's just fabulous. "

Det var länge sen vi sågs, men nu är Du här. Du knackar inte på dörren, Du bara kliver på. Min styrka är det enda som motar bort Dig, men ofta är Du så stark att jag inte ens klarar av att möta Dig utan att darra. Det är som ett skämt, som något jag vet inte är sant men som varje gång borrar in sig i mitt medvetna och förvränger mina tankar.

Jag dör nu.

Kippar efter luft, som ett litet barn som precis blivit förorättat och gråter så hon skakar. Lungorna orkar inte ta in luften, jag söker min fokus, hittar den, haklar och får söka igen. Måste hitta lugnet och börja andas, hitta fyrkanten, hitta förståndet som känns så avlägset.

Hatar att vara svag.

Vågar inte, kan inte, sträcka ut en hand och be om hjälp för det känns pinsamt. Jag håller inte på så här längre. Så telefonen får ligga still, ligga död. Jag hör den pipa till någonstans långt borta, men det är som om ljudet smälter bort och försvinner.

Fokus på att andas.

Försöker hålla mina tankar hälsosamma, försöker inse de saker jag vanligtvis vet, men det går trögt. Sorgerna växer ur golvet, bildar en mur runt mig och jag kan bara ana ljuset som finns där utanför. Hjärtat gör ont, det spränger, luften är tunn och ger ingen energi. Önskar jag var liten, så mamma alltid endast var ett rop bort.

Jag är vuxen nu.

Jag tvingar mig själv att inse att jag inte dör, tvingar mig upp på fötterna och inser att det enda som hjälper denna gång är mina små, vita, runda vänner. Mina händer skakar och jag petar i mig rekomenderad dos. Vågar inte ta fler även om det är lockande, om två gör mig lugn på en timme....går det på en halv om jag tar fyra då?
Men jag är duktig, två vita vänner och ett glas vatten.

SItter på golvet i köket och väntar på att mitt artificiella lugn ska kicka in, känner mig dum, svag.

Med fortfarande darrande kropp skriver jag.

För att minnas? kanske inte, men samtidigt ja. För jag vill lika lite glömma som jag vill komma i håg.....kanske läser någon som upplever samma sak och inser att de inte är ensamma, jag vet inte varför. Men det gör lite mindre ont när jag får låta orden flöda.

Jag mår ju ganska bra egentligen, så fråga inte varför det sker, jag vet inte, läkarna vet inte, mamma vet inte....så ingen vet...

Men...

någon gång måste ju vara den sista.....

Jag inser lite smått att jag njuter då människor känner mig. När mamma köpt något til mig hon bara visste att jag skulle älska. Eller när J igonerar mina kommentarer på morgonen, då han vet att jag inte ätit frukost ännu. När Lella känner mina tankar bättre än jag känner dem så går det en liten rysning av njutning längs min ryggrad. Jag tycker till och med om när datorn har kommit ihåg min uppgifter och fyller i dem efter jag tryckt på första bokstaven.

Billig njutning, men icke desto mindre en njutning.

---

jag saknar min Lella....

jag vet att jag bloggar dåligt...har börjat skriva mail i stället....kanske funkar det bättre just nu...bloggen finns kvar...kanske kommer suget snart....kan alltid hoppas

Idag är en sån där dag då jag inte lämnar mitt hem. Inte bara för att det i princip har varit snöstorm ute, utan även för att det bara är en sån där dag då jag inte borde träffa nån.

Jag tror jag blir sorgsen varje gång jag inte riktigt når ändra fram och då jag inser att det aldrig riktigt tar slut, det försvinner inte , blir inte enbart ett minne. Det handlar inte om inställning, det här är något som överraskar mig varje gång. Ibland blir jag maktlös, andra dagar gör det mig starkare, för visst fan kan jag!
Jag står på ett ställe i livet där jag, under en period, aldrig kunde drömma om att jag skulle göra. Jag gör saker som inte hade varit möjligt för tre år sen. Jag växer, hela tiden växer jag. Ibland så det gör ont, så kroppen inte riktigt hänger med. Vissa dagar krymper jag och besvikelsen gör att mitt hjärta och min hjärna skriker.
VARFÖR TAR DET ALDRIG SLUT?
Det är som en förbannad jävla cirkel, som att springa i ett hamsterhjul och aldrig komma någon annanstans än tillbaka till rutan 1. Det är så förbannat jävla frustrerande.


Men så pratar jag med de som känner mig, de som har sett mig igenom allt, de som vet allt som hänt. Lellas bestämda röst och Camillas mjuka berättar för mig att jag kommit långt, att nutidens ruta ett är så fruktansvärt långt ifrån den ruta ett jag hade för några år sedan. Jag hör en stolthet i deras röst och jag börjar så smått känna den också. Jag har tagit stora steg, och de nederlag jag får idag lämnar mig fortfarande stående, jag kanske slås ut för en dag, men varje gång ståller jag mig upp och försöker igen.

Jag återuppfinner mig själv, bygger om och bygger om och vem har någonsin sagt att det skulle vara lätt?

Problemet nu är att jag inte kan släppa in någon. Det finns inte någon som kan göra det här för mig, jag måste göra det själv för att vara säker på att det finns kvar den dagen jag står ensam. I slutändan är det väl ändå så att den enda man kan lita på är sig själv. jag är den enda som aldrig kommer lämna mig....
Så hur kan jag då våga bygga mitt liv, mitt jag, min trygghet på någon annan?

Det går inte.

Jag vet att jag blivit precis så där som människor jag svurit över, jag vet att jag verkar kall och svår. Att min raka rygg kan misstas för arrogans och att min målmedvetenhet kan tolkas som egoism. Men säg då hur jag gör det här, hur släpper jag allt utan att få panik, hur vågar jag falla utan skyddsnät, utan att krossas? Hur klättrar jag hägra upp utan att få svindel? och hur raderar jag min skepsis....

Ge mig anvisningar för hur man vågar vara liten, hur man känner tillit, hur man kryper ihop till en liten boll, blundar och vågar räkna med att någon annan räddar världen medan man vilar tryggt nära någon...

"Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band"

"Telefoner ringer                                           
Dörrar slår
Nån som kommer
Nån annan som går
Genom mitt hus
Men nu stiger priset
För varje år
Ingen ursäkt längre
För att allting går
I bitar"

Gud om du hör mig
Jag kommer som den jag är
Gör nånting vackert
Av allt som går sönder här"

Jag blir rädd att jag har tappat orken. Ibland känns det som ett kvävt skrik, som den eviga skammen att veta precis men ändå inte kunna. Jag måste bara få andas, precis så känns det, som om mitt syre är borta och därmed även min ork. Den är obefintlig.

Det går över, visst vet jag det. Men att perioder i mitt liv skulle handla om kamp var jag inte bredd på.
Det skulle ju vara över nu (jävla skit).

Förlåt om jag är svår, förlåt om jag stänger av, förlåt om jag fräser till, ledsen om jag inte svarar i telefon, ledsen om jag verkar tvär, ledsen om jag inte riktigt orkar finnas just nu.
Men så är det nu.

Ge mig lite tid så dödar jag demonen denna gången, precis som alla andra.


Vinner jag mina nätter tillbaka?

Jag är trött, och det beror nog inte bara på en dålig natt. Min kropp skriker efter ljus, min hjärna suktar efter serotonin och mitt hjärta räknar slagen tills våren är här.
Jag klarar inte mer mörker, ibland känns det som om mörkret invaderar min kropp, och jag har inget att säga till om, det är bara att foga sig.

I mars börjar solen gå upp vid sju, då kan jag sluka solljus.

Jag kröp ihop idag, i ett mörk rum med tända ljus och runt omkring mig fanns morfar. Ibland hördes hans röst, annars bara det andra sätt han hade att uttrycka sig, sin musik. Jag saknar honom och undrar ofta om livet hade varit annorlunda med honom här?

Det finns många jag saknar även de som jag fortfarande träffar ibland, Lella, Jack, Camilla, Pfx...ni fattas mig....just nu saknar jag er så fruktansvärt. Ni som känner mig utan och innnan, vill ha er nära oftare.

Idag var det familjedag igen och jag önskar så att det var ett ställe för mig att hitta styrka. Och visst gör jag det till viss del, jag får prata om ingenting, lukta på Flööfi och bara vara. Men av någon anledning då klarar inte mitt familj vanligt umgänge, här måste spelas sällskapsspel till förbannelse. Visst kan det vara roligt, men med en familj som inte träffas särskilt ofta så känns det ärligt talat som slöseri med tid. Vem bryr som om frågorna i TP? Vem orkar? Särskilt då tiden är så knapp som den oftast är då vi ses...

Nu ska jag ser klart på filmen, och försöka formulera mina nyårslöften....eller vad de nu rätteligen ska kalls...

Saker ändras, det är väl det enda vi vet säkert. Att inget står still, inget är det samma dag för dag, inget är sig likt.
Jag måste få skriva när det börjar riva i kroppen, för det är, och har alltid varit mitt sätt att få ut allt det där. Det där grå, det svarta och det vita. Jag kan inget annat sätt, litar inte på andra lösningar och skulle aldrig våga testa något annorlunda. Det är så här jag gör.

Jag gör det här. På min blogg, vilket kan diskuteras. Jag vet att mina ord läses av en del, men jag tänker inte låta det förstöra syftet med min blogg. För det här är mitt andningshål, det är här jag lämnar svaghet och hämtar styrka. Vill du inte läsa mina ord är det bäst att du surfar vidare nu.

Jag har bett om ursäkt i raderna på denna blogg förr. men inte nu. inte längre. Inga ursäkter idag.

Jag är riktigt usel på att ta avsked, på att klippa band, ännu sämre på att glömma.
Sanningar som inte är vackra, allra minst för mig.

Men samtidigt har tiden lärt mig att gå vidare, att ta de där smärtsamma stegen mot min vilja, för jag vet att de måste tas.
Det är dock så, förstår ni, att jag måste få göra det på mitt sätt. För inget annat beprövat sätt fungerar. Det är så det måste vara.

Så jag skriver, lyssnar på musik och ältar. Jag tittar på bilder och minns, jag skrattar och jag gråter. Det är mitt sätt och jag har ibland önskat att jag kunde dela det med någon. Jag läser mina texter från vår tid och jag känner samma känslor, befinner mig på samma plats. Känner alla dofter och hör samma ljud.
Jag minns med vemod vad du skrev, samtidigt som det bubblar ilska i mig.
För jag läser mellan mina egna rader och ser skräck, tveksamhet och en sorts styrka.
Jag läser hur du ber mig ge dig hela mig, hur du lovar att laga alla trasiga delar av mig, hur du prisar mig.
Jag blir inte arg på dig, jag blir arg på mig själv. För jag visste bättre.

Was looking for a place to hide away
instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again

Jag ska inte påstå att jag saknar dig. Du har själv sagt att du har förändrats så att jag inte skulle känna igen dig. Du är inte den jag höll om natten eller den som aldrig glömde bort samtalet mitt i natten varje fredag. Jag är väl medveten om det. Jag lurar inte mig själv.

Jag har kommit över dig, men kanske inte helt det som hände.

Så läggs du till handlingarna, du göms på samma ställe som många av de andra som det har skrivits om de senaste två åren. Du blir en historia, en dåtid, ett minne. En någon.

och jag vet nog att det är bäst så. Även om jag aldrig skulle vinna medalj i självbevarelsedrift. Så vet jag.

Du har din plats hos mig, för att jag bryr mig ändras aldrig. Men din roll blir aldrig den samma, dina rättigheter har du förbrukat och jag vet inte ens var du är.

Jag mår bra. Att skriva det här handlar inte om att jag mår dåligt. Det är bara mitt sätt.

---

Mamma ler nog lite nu, eller så nickar hon. Pappa blir lite orolig och mamma får förklara att det är så här Kattis gör. Det här är hennes sätt. För kanske har pappahjärnan inte riktigt kopplats samman med det oroliga pappahjärtat när han har läst det hans dotter skrivit.

---

Flytten till Vasastan har gjort mig nostalgisk.
Minnen sköljer över mig.

De flesta handlar om flytten till Hejdegården, dofter från lägenheten där, känslan av att bo med någon, ljuden från porten, hur det var att vara en del av tvåsamheten.
Hur maten smakade, hur det var att somna brevid någon varje natt, känslan av att ha ett hem tillsammans med någon, någon jag fick ta för givet, för han fanns där alltid.

Kanske är det Winnerbäck som sjunger in minnena i kroppen, kanske är det saknaden efter allt det där som kommer med tre års fördröjning. jag vet inte.

Jag tycker om känslan, den stör mig inte, den ger mig snarare hopp för framtiden.


Kanske hamnar jag där igen?
Kanske känner jag tillit igen?

let's hope so!

Det är söndag, den ensammaste av alla dagar, nu har allt börjat sjunka in....
hur tänkte du? vad ville du? vem var du?

Jag trodde, naivt, att det skulle vara över nu...
var det aldrig värt mer?

Jag gråter samma tårar ännu en gång, av samma orsak, samma sorg som fyller mig, samma ilska...
dina löften, dina ord, dina händer, dina ögon - aldrig har jag varit så tillitsfull...

Vågar inte ångra något, det löser inga problem, ändrar inga faktum, allt är ändå likadant...
det du gjort får aldrig göra mig bitter....för visst är jag bättre än så?

Jag vill minnas det vackra, det sanna, det otroliga, det spektakulära..
är det förstört nu? är allt det vackra borta?

Du har fått mig att tvivla på mig själv, min styrka och min vilja...
men min glöd finns kvar, jag känner den varje dag...

En stilla önskan om att det aldrig hade behövt vara så här...
för visst fanns det en känsla av att ödet satt oss tillsammans?

Du har aldrig funnits här...
fanns du alls?