I'm an angel bored liked hell....

Nej jag är inte med barn.  Varför tror nån det?

I dag har jag längtat hem. Till min lägenhet på Vasavägen. Tre veckor är lång tid i min värld just nu.

Jag satte på vår skiva idag igen, mest för att minnas och för att förtränga känslor som jag inte orkar just nu. Våra minnen har blivit en tillflyktsort, någonstans jag kan vila. Det spelar ingen roll hur mycket jag saknar oss, vill aldrig ha tillbaka oss ändå. Med den känslan i magen kan jag låta mig själv minnas, gråta och skratta.

Vill så gärna våga falla igen. Men det går trögt. Och vem orkar vänta på någon som knappt tar ett steg?

Frustrationen tog över mig idag, och inte ens promenaden med J fick den att släppa. Jag känner inte igen mig själv och det är frustrerande att stå framför en mur som jag inte kan gå runt eller gå över. Jag står och stampar och vill helst bara skrika, för jag vet inte hur man gör.
Känslomässigt bedövad i vissa lägen.

Du ska veta att jag inte alltid varit sån.

Det fanns tider då jag var den öppnaste, den varmaste, den bubbligaste. Men det visade sig att det gjorde mig sårbar. Första gången mitt hjärta krossades protesterade hela min kropp, jag behöll inte maten, inte sömnen eller skrattet.
Andra gången kunde jag förlorat livet, hoppet och viljan rann ur mig.
Jag har gett andra chansen, jag har försökt, har vågat, och blivit trampad på, stampad på.

Så träffade jag någon som gav mig utrymme, glädje, skratt och som var lika konstig som jag. Som lät mig vara jag, som tyckte allt var ok....det går inte med ord att beskriva vilken lättnad det var att äntligen vara OK, att inte ha en stämpel eller förutfattade meningar om sig. Det var bara jag och det räckte. Jag höll distansen länge, höll mig på min kant....men jag föll, handlöst, tveklöst, hoppfullt.....föll...pladask. Du vet, hjärtat, vad och vem du är för mig.

Nu sitter jag här, i en bur jag skapar själv, utan kunskapen om hur jag tar mig ur den. Jag vet att mina ord kanske tas på för stort allvar av dig, G, jag hörde nog hur du blev nervös. Men det handlar mest om mig, för att inte säga bara om mig. Jag vill lära känna dig, men jag har ingen önskan eller vetskap om var vi kommer hamna....måste jag det?
Räcker inte det här?
Vi tar våra promenader, det räcker...var de leder vet inte jag, och inte du heller...och det måste vi inte....eller?

J...jag vet att mina grubblerier bekymmrar dig, jag vet att du bryr dig och allt du gör är försök att få mig ur det. Men just den metoden var inte den bästa.... Du är min Blobb, det vet du, och du är den bästa, och jag litar ju på dig!
Jag måste få planera, annars fungerar jag inte....det är inte svårare eller enklare än så....

Det är fredagkväll och jag är nykter, jo det är jag faktiskt. Har haft en sån där underbar kväll som man bara har i slottsträdgården med min L. Vi va ett gäng som grillade, drack öl, åt vattenmelon och skrattade. Underbart, det var varmt och mörkt (L säger att det är som att vara utomlands) och bara underbart mysigt.

Ner till platens en sväng, för att kolla läget och säga hej till G. Mission completed.

J och jag knatade hem, satte oss på gungorna på lekplatsen och talade om livet  (igen) om kärleken (igen) och hur vi är (igen). Man kanske aldrig slutar förundras, även om det känns så just nu, höjer knappt på ögonbrynen när någon var otrogen, slagit nån eller snackat skit. Det är snarare förväntat dessa dagar. Tyvärr.
Vissa dagar frågar jag mig själv varför jag har en tendens att ge vissa människor ytterligare en chans, varför jag lyssnar på förklaringar och ursäkter, varför jag svarar när de ringer och smsar. Tror att min tro ligger i att alla förtjäner en chans till. Jag har förmodligen fel, men tänk om jag inte har det?
Jag tänker fortsätta tro det, trots att det är naivt och dumt och försätter mig i situationer som jag inte vill ha eller förtjänar.
Jag tror inte gott om alla längre, men jag försöker göra det, försöker se de goda sidorna och vill så gärna tro på deras ord. Tji får jag (ofta) men det är bara sån jag är.

Nu ska jag sussa sött i min säng, njuta av alla plats, och fortsätta tro på den andra chansen, samt att jag kommer få precis det jag vill ha!

God natt alla sockersöta!

Har blivit dålig på att uppdatera, om du frågade mina föräldrar skulle de säga att det är ett gott tecken, att Kattis mår bra när hon inte skriver, att hon inte behöver lätta sitt hjärta eller skriva ner jobbiga tankar.
Jag skulle nog kunna ge dem rätt i det, även om inte bloggen är det enda ställe jag lättar min själ och mitt hjärta.

Jag har tagit ett beslut. Jag stannar i Linköping.

Jag byter bort lilla mysiga, hemtrevliga campus mot stora liu, jag byter mina underbara töser mot nya människor, min lilla lägenhet på Vallgatan mot min etta på Vasavägen. Det känns rätt vissa dagar, vissa dagar känns det bara fel....men beslutet är taget och det kommer garanterat bli bra.

Sommaren 07...vad kommar jag minnas egentligen...
regnet kanske
eller alla skratt
eller hur FlööfaFlöf lärde sig gå
eller Lellas flytt till Sthlm
hur som helst så har det varit en bra sommar....nu har jag tre veckors sommarlov och sommaren fortsätter lite till...

Jag har saknat dig denna sommar, men fått lukta på dig några gånger, jag har saknat din röst och våra samtal, men fått prata med dig några gånger, jag har saknat ditt leende, men fått se bilder på dig.
Tänker inte skriva mer....men du vet vad jag vet....mitt lilla frimärke... =)

Jag har åkt på smällar i sommar, inte ens juli var så förlåtande så inga tårar rann, inte ens augusti har skonat mig. Kanske grät jag över att tron på mänskligheten återigen fick sig en törn, eller för att livet är så fruktansvärt orättvist ibland, eller för att jag behövde gråta....fråga mig inte.
Men vem litar man på när även de bästa sviker på samma sätt?

Nu planerar jag flytt, och inflytt, planerar de sista dagarna med Lella i stan, ska försöka njuta av de sista dagarna med sol och de sista sovmornarna.
Men hallå....det kommer ju fler...

Tvätten är snart klar och jag ska nog ta en dusch....