I'm an angel bored liked hell....

Idag är vädret inget roligt alls, jag har ingen skola, håller på att tvätta och alla mina vänner är antingen utomlands eller jobbar ( va det nu ska vara bra för, JACK!!!)

Igår gjorde jag iordning mina naglar hos Ammi, de blev sååå fina, jag blev super nöjd och ser redan begynnelsen till ett behov....

Sen blev det tacomys med jack, lite tv och min vän somnade sött på soffan, det förtjänade han kan jag lova.
Vi pratade mycket och skrattade en del, är så glad att jag har dig hjärtat!

Det regnade hela kvällen, rätt deprimerande. Men jag och Gustav bestämde oss (only God knows why!) för att försöka oss på en promenad ändå. Halv tolv stegade jag ut ur lägenheten med Turbonegro i öronen och paraplyet i högsta hugg för att möte G nere vid brandstationen.
Promenaden varade i ca 1,5 minuter då G tyckte att det var bättre att sitta på busshållsplatsen och snacka skit i stället, så det var vad vi gjorde.

Snart ska jag duscha, försöka att inte använda nässpray och sen ska jag ner till stan för en fika med Jackie, och sen tv-spel eller film med G.
Mina söta vänner!

I morgon kommer min tös återigen till Sverige....skojar ni att hon är efterlängtad!!!

Idag åker jag och VÄRLDENS underbaraste Lella till Sthlm för att gå på stan, äta gott, se Justin Timberlake och festa....24 hektiska timmar....LOLEY!

Tappar jag någonting på golvet lyfter jag automatiskt på ena foten, för att inte få det på tårna. En reflex som jag under mina 25år av erfarenhet övat in.
Vi har nog alla tusen såna reflexer, skyddsmekanismer som vi omedvetet lärt oss bruka.
De skyddar inte bara kroppen, utan även hjärtat.

Vissa har lärt sig att sätta stoltheten före allt, att hela tiden ha ryggen rak och på så sätt aldrig behöva förnedra sig eller riskera det där brustna hjärtat.
Andra har hjärtat bakom lås och bom, och kommer någon för nära backar de, till slut springer de i motsatt riktning.
En grupp testar människor med elaka ord, med orimliga krav, bara för att se om de fortfarande stannar då allt inte är underbart.

Alla krossade hjärtan har lärt oss att skydda dem bättre när de väl läkt, har lärt oss att minimera risken för nya skador på det som faktiskt kan gå i tusen bitar. Vid varje svek blir vårt skyddsystem lite mer effektivt, lite mer avancerat och skyddar oss lite bättre..

...det tragiska är att i och med att skyddet ökar minskar även risken för oss att bli lyckliga...för vågar man någonsin igen när även de bästa har visat sig vara precis som alla andra?

Jag slutade ångra saker för länge sen, jag gör det helt enkelt inte, bara det jag inte gjorde....jag hoppas jag vågar och vinner igen....tar man aldrig risken får man aldrig chansen...words to live by, words to love by...

Två vänner som vandrar genom staden och pratar allvar, skratten är många och vi delar med oss av  erfarenheter från alla våra år....52 sammanlagt....
Det är sommar igen och ingen av oss hade nog trott att vi skulle hamna här, att vår relation skulle vara sån den är idag. Men den är trygg och lugn, vi har varandra, och vi lider av samma "Peter-Pan-syndrom". Vi älskar jakten, fruktar fångandet.
Vi ser känslor skrivna på den andres ansikte, vi talar kärlek, självklar och svår, vi talar förhållanden, gågna och kommande, vi talar midsommar, livet runt 30 och trötthet.
Kan man backa, vågar man gå framåt?
Inga svar egentligen, men en förhoppning om att allt går bara man vill tillräckligt mycket, det omöjliga tar bara lite längre tid...
Jag tror vi känner varandra....tror jag...

Så säger vi godnatt och jag lämnar lägenheten, med fler tankar snurrades i huvudet, men stegen är lite lättare, för trots att delad förvirring kanske är dubbel förvirring...så är delade tankar ändå lite lättare att bära....

---

Så jag tog steget, det där skrämmande, oroväckande, fasansfulla steget som jag lovat mig själv att inte göra. Som jag tvekat inför, skakat huvudet åt och i smyg varit livrädd för.
Beslutet kom som en käftsmäll, som ett blixt från klar himmel, och jag vet inte om jag ångrar mig, trots att jag vet att man bara ska ångra de saker man aldrig gjorde.

Så jag gjorde det.

Tömde allt som fanns, nästan, kämpade mot tårarna och stod naken och ensam.
Så var det.

Idag är en annan dag, fylld av sol, glass och de som tror sig veta vad som är bäst för mig.
Jag kan inte svara på annat sätt än med en nick.
På samma sätt som jag alltid lyckas få med en apostrof när jag skriver adressen till din hemsida, lyckas jag säga vad jag menar men ändå lite mer och lite fel...

Jag har ingen sorg idag, men något ligger och gnager under ytan....och snart borde jag veta vad det är.

Så kanske hörs du snart, eller inte....

oavsett så är det sommar, jag har legat i skuggan och läst om andras äventyr, sneglat på min bror som legat brevid mig, och insett att syskonkärlek är så mycket mer än bråk och skrik...det är något fundamentalt, villkorslöst och fruktansvärt äkta.

I morgon börjar allvaret.....och jag bara skrattar....

Så var jag hemma igen, i en lägenhet som inte är min, med tallrikar och bestick som inte är mina och kuddar jag aldrig skulle ha valt. Det är nu jag inser hur skadad jag är, hur viktiga mina saker är, hur viktigt det är att mitt hem är på mitt sätt....just nu känns sommaren lång...

Mitt lilla tomtebloss Camilla letade sig fram till min dörr igår, kunde inte blivit bättre! Så underbart att få sitta här, lyssna på musika, äta brända popcorn, dricka vin och bara prata med min Cam. Det var som balsam för själen, så fruktansvärt välbehövt!

FUCK MALMÖ! STANNA!!!

Platens va Platens, fast ändå inte....fast bra...och fint!

Mitt huvud hänger inte med längre, jag blir så trött...ska det bara ta en kväll innan orken sinar?

Men jag ler ändå, för det är sommar...och då ler Kattis...

---

Ringde ett samtal igår, som jag aldrig trodde jag skulle våga, men det gjorde jag...och du vågade svara...tack...det behövdes...mer säker än någonsin nu....tror du vet och känner det med....

Inte en endaste kommentar trots ivgrigt bloggande de senaste dagarna =(

Tentan är 5 över, år 1 är över, termin 2 är över, kurs 4 är över.....sommaren är här!

Däckade och sov några välförtjänta timmar på eftermiddagen, har packat, städat och flummat runt här hemma. Hur allt ska komma ner i sina väskor, komma ner till knutpunkten och in i bussen är fortfarande ett mysterium...
Fröken Flink får hjälpa mig =)

dags att sova den sista natten för den här terminen, och vakna kl 05.50 för att tvätta..... =S

Lkpg here I come!

---

Axel - när du fåt tillfälle, kan du lägga Eskjus skivor i vår delade mapp...I want then, need them!

Så fick alla sommarlov, eller inte alla, men Campus Helsingborgs studenter firar som bara de kan. Tre månader utan Grönroos, Kotler och McGoldrick, utan tjänster, service och ekonomi. SOMMARLOV, SOMMARLIV....kalla det vad du vill. Lediga kommer vi inte vara, men det firas ändå.

Sa hej då idag, något som jag måste vara världssämst på, det gör så ont i hjärtat. Mina töser....(-Frida)


Fick finaste halsbandet av dem...att de känner mig så väl ändå...imponerande!

Det har varit en tuff vår, på så många sätt, och jag har nog inte varit den mest underhållande vännen. Ibland har det känts som om jag kämpat för några små steg, kämpat mig tokig, bara för att ta två steg framåt och tre tillbaka. Jag tror inte det har synts hur jobbigt det varit. Har letat styrka i det lilla, i deras vänskap, i alla söta telefonsamtal från vännerna hemma, i tankar om att jag gör något för mig själv den här gången och inte för nån annan. Men räcker det?
Jag lovar mig själv att ta ett bra beslut, mitt beslut, rätt beslut och det beslut som är bäst för mig. Men vad väger man in, bara utbildningen, eller chanser till extra jobb, hur boendet ser ut, vännerna, familjen och umgänget?
Och vilken utbildning är rätt för just mig? Hur vet jag det?
Jag är så trött på de eviga ångestdrömmarna, på att inte veta ut eller in och inte riktigt finna ro någonstans. Det är som om jag hela tiden är på väg någon annanstans oavsett var jag är.
En rastlös själ?
Nej egentligen inte.....men vad är felet?

Har funnit en plats där jag känner mig hemma, där lugnet hittar mig, där glädjen sköljer över mig och allt är så fruktansvärt självklart....saknar den platsen, även om det inte var en plats att växa på....snarare en plats att hämta styrka på så jag kan växa på andra, blåsigare, hårdare ställen...

Tårarna rinner ,det är tisdag och jag måste tentaplugga imorgon, orken finns inte , har inte funnits på så länge....blir ibland rädd för likgiltigheten....den infinner sig allt för ofta...

Helsingborg eller Linköping.....säg mig någon...vad är rätt?

Du besökte mig i drömmen precis innan jag vaknade, och det var precis som jag minns det, passionerat, galet, underbart och skrämmande. Jag tittade in i dina ögon, kände känslan och tvingade mig själv att vakna.
Jag har inga ursäkter för att du finns i mina tankar längre, kan inte säga att jag vill ha dig eller att vi är menade. Kan bara slänga ur mig några klyschor om att det finns människor man inte kan säga nej till, och att du är min evigt svaga punkt.
Jo, jag kan säga nej till dig, jag skulle kunna om det fanns en bra anledning....det skulle jag.

Din, vår, min skiva har gått på repeat hela morgonen och jag har sjungit med i varje ord som beskrev vad vi var, är, kunde vara. Jag vet inte om det är särskilt vackert, eller ens något värt att minnas....


Men de där ögonen, som gör att jag måste vakna, som gjorde mig knäsvag, som glittrar....fan ta de där ögonen....


Fan, fan, fan....såna chanser kommer en gång bara aldrig att de kommer två....