I'm an angel bored liked hell....

Jag är så trött och det är så frustrerande att jag kan gråta. Känns som om jag står på knäna igen, som om jag inte riktigt hittar ytan.
Besöket hos min läkare var väl en fin liten blandning av bra och dåliga besked. Inget fel på mig fysiskt, alla värden är precis som de ska, frisk som en nötkärna. Men hittar vi inte felet i kroppen måste vi leta vidare, och med de fysiska avklarat är det bara det psykiska kvar...
jävla skit,

Har haft en vecka som mest har känt som en vandring under vatten, lock för öronen och vissa stunder har det kännts som om allt omkring mig skett i slow-motion.

Jag är trött på att kämpa.

Jag ska göra allt rätt, jag ska fortsätta träna, jag ska jobba, gå i skolan, umgås med människor. Den här gången ska jag vinna, och jag ska göra det snabbt.

Fick jag önska precis vad jag ville....skulle jag vilja ha någon som kom med 14 matlådor varje söndag....så jag slapp planera, slapp tänka och inte behövde laga maten. För nu äter jag helst inte, det är för mycket jobb och inget smakar som det ska. Magen känns fylld då första tuggan hamnar i munnen.

Jag kan inte sluta klara mig själv, det finns inte....kan själv.


Ska snart ner till gymmet och träna kondition med Jess...har saknat henne mycket ,för vi har inte haft tid att ses på väldigt länge...

operation feelgood...here we come....(tränar dock på annat gym)

Än så länge håller jag mina nyårslöften, ialla fall 3/4 av dem. Men, till skillnad från många andra, så ser jag inte nyårslöften som något man bryter 1 januari, utan något man har ett helt år på sig att klara av.

Nyss hemkommen från gymet, satan va skönt det var att springa när inte foten strular. Har skaffat så fina skor (efter ett litet bidrag från mina lilla pappa)


bild tagen från Stadium.se

Min lilla mamma gav mig ett litet leende på läpparna igår då jag lyssnade på en skiva hon bränt till mig, tror minsann det var en lite kärleksförklaring som va 19 låtar lång - ingens mamma är som min!!!

Igår var jag på vårdcentralen och de tappade mig på diverse kroppsvätskor...ingen trevlig upplevelse...men om det ska hitta vad som är fel på mig är det väl bäst att de får all info de bara kan!
Återkommer om reslutat senare....

Nu ska jag få lite mat i magen, och sen är det dags att duscha av sig all träningssvett....



puss på er!

Jag grät idag efter vårt samtal idag, för jag känner mig sviken. Jag saknar min bästa vän. Djupt andetag - det som inte dödar härdar.

---

På fredag åker jag till bästisen, syrran, Lellsa.....L O V L E Y!

det filosoferas, lyssnas på musik, skrattas, gråts och förstås...


Bara för dig min älskade flicka.....allt för dig!

...är det "Kärlekens Val" på TV, dags att gråta med andra ord. Jag vill ha gryta med fläskfilé....what a saturday....

Idag är en sån där dag då jag inte lämnar mitt hem. Inte bara för att det i princip har varit snöstorm ute, utan även för att det bara är en sån där dag då jag inte borde träffa nån.

Jag tror jag blir sorgsen varje gång jag inte riktigt når ändra fram och då jag inser att det aldrig riktigt tar slut, det försvinner inte , blir inte enbart ett minne. Det handlar inte om inställning, det här är något som överraskar mig varje gång. Ibland blir jag maktlös, andra dagar gör det mig starkare, för visst fan kan jag!
Jag står på ett ställe i livet där jag, under en period, aldrig kunde drömma om att jag skulle göra. Jag gör saker som inte hade varit möjligt för tre år sen. Jag växer, hela tiden växer jag. Ibland så det gör ont, så kroppen inte riktigt hänger med. Vissa dagar krymper jag och besvikelsen gör att mitt hjärta och min hjärna skriker.
VARFÖR TAR DET ALDRIG SLUT?
Det är som en förbannad jävla cirkel, som att springa i ett hamsterhjul och aldrig komma någon annanstans än tillbaka till rutan 1. Det är så förbannat jävla frustrerande.


Men så pratar jag med de som känner mig, de som har sett mig igenom allt, de som vet allt som hänt. Lellas bestämda röst och Camillas mjuka berättar för mig att jag kommit långt, att nutidens ruta ett är så fruktansvärt långt ifrån den ruta ett jag hade för några år sedan. Jag hör en stolthet i deras röst och jag börjar så smått känna den också. Jag har tagit stora steg, och de nederlag jag får idag lämnar mig fortfarande stående, jag kanske slås ut för en dag, men varje gång ståller jag mig upp och försöker igen.

Jag återuppfinner mig själv, bygger om och bygger om och vem har någonsin sagt att det skulle vara lätt?

Problemet nu är att jag inte kan släppa in någon. Det finns inte någon som kan göra det här för mig, jag måste göra det själv för att vara säker på att det finns kvar den dagen jag står ensam. I slutändan är det väl ändå så att den enda man kan lita på är sig själv. jag är den enda som aldrig kommer lämna mig....
Så hur kan jag då våga bygga mitt liv, mitt jag, min trygghet på någon annan?

Det går inte.

Jag vet att jag blivit precis så där som människor jag svurit över, jag vet att jag verkar kall och svår. Att min raka rygg kan misstas för arrogans och att min målmedvetenhet kan tolkas som egoism. Men säg då hur jag gör det här, hur släpper jag allt utan att få panik, hur vågar jag falla utan skyddsnät, utan att krossas? Hur klättrar jag hägra upp utan att få svindel? och hur raderar jag min skepsis....

Ge mig anvisningar för hur man vågar vara liten, hur man känner tillit, hur man kryper ihop till en liten boll, blundar och vågar räkna med att någon annan räddar världen medan man vilar tryggt nära någon...

"Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band"

"Telefoner ringer                                           
Dörrar slår
Nån som kommer
Nån annan som går
Genom mitt hus
Men nu stiger priset
För varje år
Ingen ursäkt längre
För att allting går
I bitar"

Gud om du hör mig
Jag kommer som den jag är
Gör nånting vackert
Av allt som går sönder här"