I'm an angel bored liked hell....

Idag är en sån där dag då jag inte lämnar mitt hem. Inte bara för att det i princip har varit snöstorm ute, utan även för att det bara är en sån där dag då jag inte borde träffa nån.

Jag tror jag blir sorgsen varje gång jag inte riktigt når ändra fram och då jag inser att det aldrig riktigt tar slut, det försvinner inte , blir inte enbart ett minne. Det handlar inte om inställning, det här är något som överraskar mig varje gång. Ibland blir jag maktlös, andra dagar gör det mig starkare, för visst fan kan jag!
Jag står på ett ställe i livet där jag, under en period, aldrig kunde drömma om att jag skulle göra. Jag gör saker som inte hade varit möjligt för tre år sen. Jag växer, hela tiden växer jag. Ibland så det gör ont, så kroppen inte riktigt hänger med. Vissa dagar krymper jag och besvikelsen gör att mitt hjärta och min hjärna skriker.
VARFÖR TAR DET ALDRIG SLUT?
Det är som en förbannad jävla cirkel, som att springa i ett hamsterhjul och aldrig komma någon annanstans än tillbaka till rutan 1. Det är så förbannat jävla frustrerande.


Men så pratar jag med de som känner mig, de som har sett mig igenom allt, de som vet allt som hänt. Lellas bestämda röst och Camillas mjuka berättar för mig att jag kommit långt, att nutidens ruta ett är så fruktansvärt långt ifrån den ruta ett jag hade för några år sedan. Jag hör en stolthet i deras röst och jag börjar så smått känna den också. Jag har tagit stora steg, och de nederlag jag får idag lämnar mig fortfarande stående, jag kanske slås ut för en dag, men varje gång ståller jag mig upp och försöker igen.

Jag återuppfinner mig själv, bygger om och bygger om och vem har någonsin sagt att det skulle vara lätt?

Problemet nu är att jag inte kan släppa in någon. Det finns inte någon som kan göra det här för mig, jag måste göra det själv för att vara säker på att det finns kvar den dagen jag står ensam. I slutändan är det väl ändå så att den enda man kan lita på är sig själv. jag är den enda som aldrig kommer lämna mig....
Så hur kan jag då våga bygga mitt liv, mitt jag, min trygghet på någon annan?

Det går inte.

Jag vet att jag blivit precis så där som människor jag svurit över, jag vet att jag verkar kall och svår. Att min raka rygg kan misstas för arrogans och att min målmedvetenhet kan tolkas som egoism. Men säg då hur jag gör det här, hur släpper jag allt utan att få panik, hur vågar jag falla utan skyddsnät, utan att krossas? Hur klättrar jag hägra upp utan att få svindel? och hur raderar jag min skepsis....

Ge mig anvisningar för hur man vågar vara liten, hur man känner tillit, hur man kryper ihop till en liten boll, blundar och vågar räkna med att någon annan räddar världen medan man vilar tryggt nära någon...

"Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band"

"Telefoner ringer                                           
Dörrar slår
Nån som kommer
Nån annan som går
Genom mitt hus
Men nu stiger priset
För varje år
Ingen ursäkt längre
För att allting går
I bitar"

Gud om du hör mig
Jag kommer som den jag är
Gör nånting vackert
Av allt som går sönder här"