.
Jag är min egen motsats.
Fröken Anxiety
Det var länge sen vi sågs, men nu är Du här. Du knackar inte på dörren, Du bara kliver på. Min styrka är det enda som motar bort Dig, men ofta är Du så stark att jag inte ens klarar av att möta Dig utan att darra. Det är som ett skämt, som något jag vet inte är sant men som varje gång borrar in sig i mitt medvetna och förvränger mina tankar.
Jag dör nu.
Kippar efter luft, som ett litet barn som precis blivit förorättat och gråter så hon skakar. Lungorna orkar inte ta in luften, jag söker min fokus, hittar den, haklar och får söka igen. Måste hitta lugnet och börja andas, hitta fyrkanten, hitta förståndet som känns så avlägset.
Hatar att vara svag.
Vågar inte, kan inte, sträcka ut en hand och be om hjälp för det känns pinsamt. Jag håller inte på så här längre. Så telefonen får ligga still, ligga död. Jag hör den pipa till någonstans långt borta, men det är som om ljudet smälter bort och försvinner.
Fokus på att andas.
Försöker hålla mina tankar hälsosamma, försöker inse de saker jag vanligtvis vet, men det går trögt. Sorgerna växer ur golvet, bildar en mur runt mig och jag kan bara ana ljuset som finns där utanför. Hjärtat gör ont, det spränger, luften är tunn och ger ingen energi. Önskar jag var liten, så mamma alltid endast var ett rop bort.
Jag är vuxen nu.
Jag tvingar mig själv att inse att jag inte dör, tvingar mig upp på fötterna och inser att det enda som hjälper denna gång är mina små, vita, runda vänner. Mina händer skakar och jag petar i mig rekomenderad dos. Vågar inte ta fler även om det är lockande, om två gör mig lugn på en timme....går det på en halv om jag tar fyra då?
Men jag är duktig, två vita vänner och ett glas vatten.
SItter på golvet i köket och väntar på att mitt artificiella lugn ska kicka in, känner mig dum, svag.
Med fortfarande darrande kropp skriver jag.
För att minnas? kanske inte, men samtidigt ja. För jag vill lika lite glömma som jag vill komma i håg.....kanske läser någon som upplever samma sak och inser att de inte är ensamma, jag vet inte varför. Men det gör lite mindre ont när jag får låta orden flöda.
Jag mår ju ganska bra egentligen, så fråga inte varför det sker, jag vet inte, läkarna vet inte, mamma vet inte....så ingen vet...
Men...
någon gång måste ju vara den sista.....
Jag dör nu.
Kippar efter luft, som ett litet barn som precis blivit förorättat och gråter så hon skakar. Lungorna orkar inte ta in luften, jag söker min fokus, hittar den, haklar och får söka igen. Måste hitta lugnet och börja andas, hitta fyrkanten, hitta förståndet som känns så avlägset.
Hatar att vara svag.
Vågar inte, kan inte, sträcka ut en hand och be om hjälp för det känns pinsamt. Jag håller inte på så här längre. Så telefonen får ligga still, ligga död. Jag hör den pipa till någonstans långt borta, men det är som om ljudet smälter bort och försvinner.
Fokus på att andas.
Försöker hålla mina tankar hälsosamma, försöker inse de saker jag vanligtvis vet, men det går trögt. Sorgerna växer ur golvet, bildar en mur runt mig och jag kan bara ana ljuset som finns där utanför. Hjärtat gör ont, det spränger, luften är tunn och ger ingen energi. Önskar jag var liten, så mamma alltid endast var ett rop bort.
Jag är vuxen nu.
Jag tvingar mig själv att inse att jag inte dör, tvingar mig upp på fötterna och inser att det enda som hjälper denna gång är mina små, vita, runda vänner. Mina händer skakar och jag petar i mig rekomenderad dos. Vågar inte ta fler även om det är lockande, om två gör mig lugn på en timme....går det på en halv om jag tar fyra då?
Men jag är duktig, två vita vänner och ett glas vatten.
SItter på golvet i köket och väntar på att mitt artificiella lugn ska kicka in, känner mig dum, svag.
Med fortfarande darrande kropp skriver jag.
För att minnas? kanske inte, men samtidigt ja. För jag vill lika lite glömma som jag vill komma i håg.....kanske läser någon som upplever samma sak och inser att de inte är ensamma, jag vet inte varför. Men det gör lite mindre ont när jag får låta orden flöda.
Jag mår ju ganska bra egentligen, så fråga inte varför det sker, jag vet inte, läkarna vet inte, mamma vet inte....så ingen vet...
Men...
någon gång måste ju vara den sista.....