Paint the sky with stars...please?




Det har liksom slutat handla om målet nu, det är liksom den andra vågskålen som väger över. Hur mycket man försöker, hur mycket man tror så är det alltid lögn att det ska vara jämnvikt. Mitt har aldrig varit enkelt, alltid upp eller ner.
Mitt liv har alltid handlat om historia, det har alltid varit drömmar om det som varit, det har varit ett guldskimmrande förflutet. Jag har ljugit flickan i spelgen rakt upp i ansiktet och sedan hånskrattat när hon trott mina ord och köpt mina billiga drömmar för värdefull tid och dyrbar dagar av hjärtesorg.

Jag har stött mina glänsande kanter till oigenkännlighet, det är kantigt, det är taggtråd och avståndstagande. Jag ska inte säga att jag är förvånad, mer överraskad över att det är så svårt att polera upp glansen igen. Har tappat nyckeln vissa dagar, hjärtat är instoppat i ett ljudisolerat rum utan ljus. Trygghet stavas just så för mig dessa dagar.

Här finns så mycket vackert som jag inte kan se
Jag drar mig sakta undan och solen följer med
Jag vet vad jag behöver och jag stannar där jag är
Det regnade idag och det finns en mening med det


Jag skrattar rått, jag är elak och låter ingen se precis hur mjukt mitt hjärta av snö är. Det är såna risker att jag inte ens kan tvinga mig själv att ta dem. Självbevarelsedriften kom hastigt och lustigt, oväntad.

Mina ord är mitt sätt att andas, mina kippande andetag ovan ytan. Det är alldeles för sällan lusten att dra djupa andetag gör sig påmind. Men med andras ord, som jag gjort till mina, i öronen, med piano och gittarr, med trummor och en röst som jag ibland tror är min egen så kommer orden ur mina fingertoppar. Det bildas meningar och med ens så andas jag, fyller lugnorna med luft.

Med luften kommer tårarna. Som en renande process, jag behöver dem.

Som om varje tår tar med sig lite av det där guldskimmrande som visade sig vara lika smutsigt som allt annat. Jag står lite stadigare för varje gång, även om jag svajar ibland. Jag kan inte vara liten inför någon, för svaghet är så 2006.

Ilska är min fallskärm, det som förr kom som tårar kommer nu som mörka ögon. Det som förr var en darrande underläpp är nu spända käkar. Det som varit snyftningar är nu hårda ord som bygger murar. Det finns ingen ursäkt för att jag blivit så, det finns bara förklaringar. Du har hört många av dem, men inte alla. Ibland tror jag att du ser nått i mina ögon, bakom det mörka, det farliga, och kanske har du förstått att du aldrig kommer förstå. Kanske kan du acceptera det, någon gång kanske?

Det finns sekunder på dagen då jag ser dig, då jag lär mig varje lock på dit huvud, varje linje på din kropp. Stunder då jag sparar glittrandet i dina ögon långt inne i hjärtat, på samma ställe som jag har ditt tålamod, ditt skratt och känslan av din hand i min.

Sakta läker jag, tar fram lockarna, linjerna, glittrandet, tålamodet, känslan och får bli liten och mjuk. Kanske ser du bara glimtar av den tösen, men du påstår att du medvetet valt mig, att du hela tiden vetat vad du gett dig in på.

jag har hittat en famn för mig


Bästis


du är den som kommer när alla andra går...kan inte nog förklara vad du betyder för mig!

Kattis och Jocke en helt vanlig söndag




ja....tråkigt har vi aldrig!

Dagens asgarv

Jag och Jocke står i kön på McDonalds. Jocke funderar på vad han ska äta, och när han kommer fram till tjejen i kassan får jag höra följande dialog:

Jocke:  Har ni kvar den där Big King?
Tjejen i kassan: Nä, den finns ju på Burger King!
Jocke: (generad) jaaa, just det, men den där andra stora burgaren?
Tjejen i kassan: Big Tasty?
Jocke: (entusiastiskt) ja just det!!
Tjejen i kassan: Nej den har vi inte kvar!
Jocke: Då tar jag ett New York supreme mål.....


jag skrattade då jag höll på att dö....

pleasure

Jag inser lite smått att jag njuter då människor känner mig. När mamma köpt något til mig hon bara visste att jag skulle älska. Eller när J igonerar mina kommentarer på morgonen, då han vet att jag inte ätit frukost ännu. När Lella känner mina tankar bättre än jag känner dem så går det en liten rysning av njutning längs min ryggrad. Jag tycker till och med om när datorn har kommit ihåg min uppgifter och fyller i dem efter jag tryckt på första bokstaven.

Billig njutning, men icke desto mindre en njutning.


jag saknar min Lella....

JACK!

Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack Jack

 
 



J
A
C
K
!
!
!
!

du är min ständige hjälte....

Ger mig gåshud...


så många förhållanden som varit precis så här...