I'm an angel bored liked hell....

Har sett en film som berörde mig, långt, långt inne i hjärtat satte den sig och vägrar lämna mig

Jag är så jävla arg, så sjukt förbannad och ilsken!! FAN, FAN, FAN FAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Varför drabbades du av den hemskaste av alla hemska sjukdomar? varför rycktes du från oss? hur kom det sig att de mest lysande människan fick en så kort stund på jorden?

Jag undrar varje dag hur jag ska klara mig utan dig, och för att vara riktigt ärlig så gör jag inte det. Jag pratar ju med dig varje dag, ältar saker med dig, tafsar med dig, ibland har du rätt och ibland jag, men du ger dig aldrig. Vi resonerar alltid, och vi vet precis allt.
Glömmer ibland ljudet av din röst, letar och letar i minnet, ibland hittar jag rösten, ibland får jag titta på filmen av dig för att minnas ditt skratt och hur du lät.

Det är så fruktansvärt tomt, overkligt, smärtsamt och tomt. Så mycket jag skulle velat dela med dig, velat berätta för dig och fått se dig le, fått se din glädje. Du vet vad jag lovade dig i 30års present, så där som vi skojade i våras - jag håller alltid vad jag lovar.

Jag hämtar styrka hos dig, samtidigt som inget gör mig så svag som vetskapen om att du inte längre är så nära som ett telefonsamtal.

Jag vet att bloggen är deppig just nu, den präglas mycket av saknad och sorg, även om mitt liv inte bara är tårar, det finns mycket skratt. Men här skriver jag till dig, kanske för att minnas allt jag sagt till dig, för att vara säker på att du vet att du är älskad och saknad.

Din pappa går i dina skor, din brorsdotter har din envishet (på gott och ont) och vi bär alla med oss dig varje dag.... jag har en berlock runt halsen, håller dig hela tiden i handen älskade ängel....

tre ljus för de som kämpar, för de som somnat in, för de vi älskar och saknar, för oss som lever kvar, som aldrig glömmer och aldrig slutar älska....

Livet stannar upp samtidigt som det rusar på. De två senaste månaderna har varit omvälvande, skakande och så mycket har hänt som jag skulle kunna vara utan. Jag vill så gärna borsta av mig dammet, kliva över ruinerna och gå vidare, men det verkar inte gå. Jag ser mig i spegeln och ser bara någon som är trött.
Så mycket av det jag alltid trott på har gått förlorat, optimismen och lojaliteten är inte alltid något som ger dig vinst i slutändan. Kanske är jag bitter, men bara en liten stund varje dag.

Det har slagit hårt, hårdare än ni tror.

Jag vill bara hitta energin och fokusen, var f**n är den?

Jag saknar så att hjärtat går i bitar, så att tårarna inte längre kan rena,  så att käkarna spänns och sömnen blir svår. Det är som tortyr, så jag saknar dig. Försöker hitta sätt att lätta på det järngrepp som håller mig fast, ibland går det, men oftast inte. Jag känner dig varje dag, pratar med dig hela tiden, och det känns bra, men jag saknar dig, o Gud så jag saknar dig.

Jag är så trött och ingen vila verkar fungera.

Vänner, hälsa, skola och jobb - mina planer har fallit som korthus - jag är inte bra på att börja om. Har inga ess i skjortärmen, ingen joker som kan ge mig det fulla hus jag söker.

Jag har glömt hur man gör, hur det går till, vad jag behöver.

Påminn mig?

Så börjar bubblan långsamt brista, som om små små sprickor uppstått. Att ta in verkligheten har aldrig förr varit så svårt, jag vågar inte känna efter, vågar inte veta.
Hör din röst i huvudet, små kommentarer, små ord, är så rädd för att glömma ljudet av din röst, eller ditt leende. Jag såg dig flera gånger på stan idag, mest var det människor med samma blonda hår som du, eller någon med samma bandyrumpa som gick på samma sätt. Det tar någon sekund innan jag inser att det omöjligen kan vara du, som om hjärtat brister varje gång.

Du var min livboj, min fyr, en positiv röst som alltid hade ord till tröst, som alltid ställde upp. Vissa stunder kunde vi kommunicera utan ord, blickar räckte gott och väl. Min bästa vän.
Jag har stundtals varit otroligt irriterad på dig, men så är det väl alltid med människor man älskar.

Saknade efter dig blir till en avgrund, och ändå har din resa ifrån oss inte riktigt sjunkit in ännu.

Mina instikter säger mig att jag borde ringa dig och prata om det här, om min rädsla, oro och sorg. Det är så fel att det är dig det handlar om.

Samtidigt som klumpen i halsen växer så blir min tacksamhet större. Jag har ändå haft dig i mitt liv, jag har så många minnen, så många långa samtal och varma kramar som lever kvar.

Jag vågar knappt gråta, rädd för att aldrig kunna sluta.

Det här är så fel på alla sätt möjliga.

Jag har inga ord. Tomhet. Rädsla. Kärlek. Sorg.
Jag har förlorat min bästa vän.
Lånar ord av någon annan.

"Var finns du nu min älskade vän?
Ditt skratt, dina ögon, ditt ljus
Var finns du nu?
Sorgen skymmer min blick
Men jag kan se dig överallt där jag går

Farväl, älskade vän
Farväl, kanske vi möts nån gång igen
Var finns du nu?
Jag kan inte förstå
Att jag aldrig får se dig igen
Men i mina minnen där finns du
Jag kan se dig så tydligt och klart
Din kärlek fyller alla tomma rum
När dagen är slut

Farväl, älskade vän
Farväl, kanske vi möts nån gång igen

Farväl, älskade vän
Farväl, kanske vi möts nån gång igen"

Jag har upplevt dig, jag kan aldrig förlora dig.

Jag drar ett djupt andetag. In och ut. Försöker hitta meningen, säkerligen precis som många före mig.
Men det finns ingen att hitta.

Älskade, älskade du - jag vet inte hur livet fungerar utan dig.

Jag vet inte hur solen ska kunna gå upp utan dig, eller hur jag ska kunna vara ensam gudförälder till våra barn.
Jag vill be dig stanna, men jag vet att det inte är ditt val.

Älskade, älskade du - du finns i mitt liv - och jag är så tacksam för din närhet, för din självklarhet, för din kärlek - som jag vet är min.

Älskade, älskade du - du måste veta hur vi älskar dig, hur vi ber för dig, hur vi kämpar med dig.

Älskade, älskade du....

Det händer att jag stannar upp, att tiden liksom står stilla och allt kommer i kapp. Då gör det ont.
Det spränger i hjärtat, det knyter sig i magen, tårarna svämmaröver i ögonen.

Hur förklarar man att den renaste av lycka, tacksamhet och glädje blandas med oro och sorg?

Det sägs att man blir klokare med åren, och jag tror det stämmer på nästan alla. Vi växer, inte bara på längden utan även som människor. Vi förlåter, förstår och omvärderar. Men det finns bevisligen de som krymper, som inte utveckals utan får sämre syn och annan hörsel - de blir kalla och främmande ju längre åren går.

Vi hör inte dit.

För oss handlar det fortfarande om att skratta, om att le och vilja väl. Det doftar kärlek. Och vi har vårt alldeles speciella sätt att bara vara vi på. Så många vackra minnen, försöker sätta ord på känslan men det känns nästan respektlöst och ovärdigt att ens försöka.

Så slår den asociala sidan till, orkar inte le det där leendet, orkar inte med människor som inte läser mig - orkar inte leta efter saker att tala om, det behöver vara enkelt. Vill ha de mina nära, på alla sätt, även om jag alltid bär dem med mig i hjärtat.

Det välkända ökar i värde och jag söker inte äventyret, inte idag. Så välsignad jag känner mig, när jag ser på de människor jag valt och som faktiskt väljer mig också - fantastiskt!
Jag har min trygga bas, med kärlek, kramar och förtroliga leenden - lycka stavas just så.

Jag avskyr slumpen och ödet lika mycket som jag avgudar dem - fy fan för saker som står utanför vår makt, som gör oss små och utan möjlighet att göra allting bra igen. Samtidigt som jag tackar för alla dessa slumpartade händelser som gjort att jag fått mina närmsta i mitt liv, som gjorde att J kom in i min värld, som gav mig livet, som skapat min familj.

Du ska veta att jag är så stolt över dig, över din styrka, din glädje och ditt sätt du tackar alla problem med alla möjligheter före allt annat. Min älskade blonda vän med de blåaste ögonen i hela världen.
Min klippa i mitt överdramatiska liv, du som alltid torkar mina tårar och sover på min soffa för att ge mig trygghet. Du har det finaste leendet i hela världen och ingen, ingen, kramar så som du gör.
Våra fina gudbarn vi har tillsammans, våra samtal om kärlek (där vi rent teoretiskt är experter), alla skratt och hemligheter vi har.
Jag kämpar med dig, skickar varma tankar hela tiden, finns här dag som natt - alltid!
Du har hållt min hand genom den mörkaste tiden i mitt liv, du har varit min livboj och min fyr - hoppas jag kan göra samma sak för dig.

Du ska veta att du är fruktansvärd älskad och att jag ser fram emot att se tillbaka på den här våren som ett hinder som var tvunget att klaras av och sen fortsätter livet. Min bestman - min fina vän och en stor del av min familj.

♥♥♥♥