älskade ängel
Har sett en film som berörde mig, långt, långt inne i hjärtat satte den sig och vägrar lämna mig
Jag är så jävla arg, så sjukt förbannad och ilsken!! FAN, FAN, FAN FAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Varför drabbades du av den hemskaste av alla hemska sjukdomar? varför rycktes du från oss? hur kom det sig att de mest lysande människan fick en så kort stund på jorden?
Jag undrar varje dag hur jag ska klara mig utan dig, och för att vara riktigt ärlig så gör jag inte det. Jag pratar ju med dig varje dag, ältar saker med dig, tafsar med dig, ibland har du rätt och ibland jag, men du ger dig aldrig. Vi resonerar alltid, och vi vet precis allt.
Glömmer ibland ljudet av din röst, letar och letar i minnet, ibland hittar jag rösten, ibland får jag titta på filmen av dig för att minnas ditt skratt och hur du lät.
Det är så fruktansvärt tomt, overkligt, smärtsamt och tomt. Så mycket jag skulle velat dela med dig, velat berätta för dig och fått se dig le, fått se din glädje. Du vet vad jag lovade dig i 30års present, så där som vi skojade i våras - jag håller alltid vad jag lovar.
Jag hämtar styrka hos dig, samtidigt som inget gör mig så svag som vetskapen om att du inte längre är så nära som ett telefonsamtal.
Jag vet att bloggen är deppig just nu, den präglas mycket av saknad och sorg, även om mitt liv inte bara är tårar, det finns mycket skratt. Men här skriver jag till dig, kanske för att minnas allt jag sagt till dig, för att vara säker på att du vet att du är älskad och saknad.
Din pappa går i dina skor, din brorsdotter har din envishet (på gott och ont) och vi bär alla med oss dig varje dag.... jag har en berlock runt halsen, håller dig hela tiden i handen älskade ängel....
Jag är så jävla arg, så sjukt förbannad och ilsken!! FAN, FAN, FAN FAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Varför drabbades du av den hemskaste av alla hemska sjukdomar? varför rycktes du från oss? hur kom det sig att de mest lysande människan fick en så kort stund på jorden?
Jag undrar varje dag hur jag ska klara mig utan dig, och för att vara riktigt ärlig så gör jag inte det. Jag pratar ju med dig varje dag, ältar saker med dig, tafsar med dig, ibland har du rätt och ibland jag, men du ger dig aldrig. Vi resonerar alltid, och vi vet precis allt.
Glömmer ibland ljudet av din röst, letar och letar i minnet, ibland hittar jag rösten, ibland får jag titta på filmen av dig för att minnas ditt skratt och hur du lät.
Det är så fruktansvärt tomt, overkligt, smärtsamt och tomt. Så mycket jag skulle velat dela med dig, velat berätta för dig och fått se dig le, fått se din glädje. Du vet vad jag lovade dig i 30års present, så där som vi skojade i våras - jag håller alltid vad jag lovar.
Jag hämtar styrka hos dig, samtidigt som inget gör mig så svag som vetskapen om att du inte längre är så nära som ett telefonsamtal.
Jag vet att bloggen är deppig just nu, den präglas mycket av saknad och sorg, även om mitt liv inte bara är tårar, det finns mycket skratt. Men här skriver jag till dig, kanske för att minnas allt jag sagt till dig, för att vara säker på att du vet att du är älskad och saknad.
Din pappa går i dina skor, din brorsdotter har din envishet (på gott och ont) och vi bär alla med oss dig varje dag.... jag har en berlock runt halsen, håller dig hela tiden i handen älskade ängel....
Kommentarer
Postat av: Ellen
Fint skrivet, som vanligt, Kattis. Tårar på min kind <3
Trackback