En värld som förtjänar dig

Livet stannar upp samtidigt som det rusar på. De två senaste månaderna har varit omvälvande, skakande och så mycket har hänt som jag skulle kunna vara utan. Jag vill så gärna borsta av mig dammet, kliva över ruinerna och gå vidare, men det verkar inte gå. Jag ser mig i spegeln och ser bara någon som är trött.
Så mycket av det jag alltid trott på har gått förlorat, optimismen och lojaliteten är inte alltid något som ger dig vinst i slutändan. Kanske är jag bitter, men bara en liten stund varje dag.

Det har slagit hårt, hårdare än ni tror.

Jag vill bara hitta energin och fokusen, var f**n är den?

Jag saknar så att hjärtat går i bitar, så att tårarna inte längre kan rena,  så att käkarna spänns och sömnen blir svår. Det är som tortyr, så jag saknar dig. Försöker hitta sätt att lätta på det järngrepp som håller mig fast, ibland går det, men oftast inte. Jag känner dig varje dag, pratar med dig hela tiden, och det känns bra, men jag saknar dig, o Gud så jag saknar dig.

Jag är så trött och ingen vila verkar fungera.

Vänner, hälsa, skola och jobb - mina planer har fallit som korthus - jag är inte bra på att börja om. Har inga ess i skjortärmen, ingen joker som kan ge mig det fulla hus jag söker.

Jag har glömt hur man gör, hur det går till, vad jag behöver.

Påminn mig?