Det händer ...
Det händer att jag stannar upp, att tiden liksom står stilla och allt kommer i kapp. Då gör det ont.
Det spränger i hjärtat, det knyter sig i magen, tårarna svämmaröver i ögonen.
Hur förklarar man att den renaste av lycka, tacksamhet och glädje blandas med oro och sorg?
Det sägs att man blir klokare med åren, och jag tror det stämmer på nästan alla. Vi växer, inte bara på längden utan även som människor. Vi förlåter, förstår och omvärderar. Men det finns bevisligen de som krymper, som inte utveckals utan får sämre syn och annan hörsel - de blir kalla och främmande ju längre åren går.
Vi hör inte dit.
För oss handlar det fortfarande om att skratta, om att le och vilja väl. Det doftar kärlek. Och vi har vårt alldeles speciella sätt att bara vara vi på. Så många vackra minnen, försöker sätta ord på känslan men det känns nästan respektlöst och ovärdigt att ens försöka.
Så slår den asociala sidan till, orkar inte le det där leendet, orkar inte med människor som inte läser mig - orkar inte leta efter saker att tala om, det behöver vara enkelt. Vill ha de mina nära, på alla sätt, även om jag alltid bär dem med mig i hjärtat.
Det välkända ökar i värde och jag söker inte äventyret, inte idag. Så välsignad jag känner mig, när jag ser på de människor jag valt och som faktiskt väljer mig också - fantastiskt!
Jag har min trygga bas, med kärlek, kramar och förtroliga leenden - lycka stavas just så.
Jag avskyr slumpen och ödet lika mycket som jag avgudar dem - fy fan för saker som står utanför vår makt, som gör oss små och utan möjlighet att göra allting bra igen. Samtidigt som jag tackar för alla dessa slumpartade händelser som gjort att jag fått mina närmsta i mitt liv, som gjorde att J kom in i min värld, som gav mig livet, som skapat min familj.
Det spränger i hjärtat, det knyter sig i magen, tårarna svämmaröver i ögonen.
Hur förklarar man att den renaste av lycka, tacksamhet och glädje blandas med oro och sorg?
Det sägs att man blir klokare med åren, och jag tror det stämmer på nästan alla. Vi växer, inte bara på längden utan även som människor. Vi förlåter, förstår och omvärderar. Men det finns bevisligen de som krymper, som inte utveckals utan får sämre syn och annan hörsel - de blir kalla och främmande ju längre åren går.
Vi hör inte dit.
För oss handlar det fortfarande om att skratta, om att le och vilja väl. Det doftar kärlek. Och vi har vårt alldeles speciella sätt att bara vara vi på. Så många vackra minnen, försöker sätta ord på känslan men det känns nästan respektlöst och ovärdigt att ens försöka.
Så slår den asociala sidan till, orkar inte le det där leendet, orkar inte med människor som inte läser mig - orkar inte leta efter saker att tala om, det behöver vara enkelt. Vill ha de mina nära, på alla sätt, även om jag alltid bär dem med mig i hjärtat.
Det välkända ökar i värde och jag söker inte äventyret, inte idag. Så välsignad jag känner mig, när jag ser på de människor jag valt och som faktiskt väljer mig också - fantastiskt!
Jag har min trygga bas, med kärlek, kramar och förtroliga leenden - lycka stavas just så.
Jag avskyr slumpen och ödet lika mycket som jag avgudar dem - fy fan för saker som står utanför vår makt, som gör oss små och utan möjlighet att göra allting bra igen. Samtidigt som jag tackar för alla dessa slumpartade händelser som gjort att jag fått mina närmsta i mitt liv, som gjorde att J kom in i min värld, som gav mig livet, som skapat min familj.
Kommentarer
Postat av: Mumman och Puppan
Tack!
Trackback