....
Så börjar bubblan långsamt brista, som om små små sprickor uppstått. Att ta in verkligheten har aldrig förr varit så svårt, jag vågar inte känna efter, vågar inte veta.
Hör din röst i huvudet, små kommentarer, små ord, är så rädd för att glömma ljudet av din röst, eller ditt leende. Jag såg dig flera gånger på stan idag, mest var det människor med samma blonda hår som du, eller någon med samma bandyrumpa som gick på samma sätt. Det tar någon sekund innan jag inser att det omöjligen kan vara du, som om hjärtat brister varje gång.
Du var min livboj, min fyr, en positiv röst som alltid hade ord till tröst, som alltid ställde upp. Vissa stunder kunde vi kommunicera utan ord, blickar räckte gott och väl. Min bästa vän.
Jag har stundtals varit otroligt irriterad på dig, men så är det väl alltid med människor man älskar.
Saknade efter dig blir till en avgrund, och ändå har din resa ifrån oss inte riktigt sjunkit in ännu.
Mina instikter säger mig att jag borde ringa dig och prata om det här, om min rädsla, oro och sorg. Det är så fel att det är dig det handlar om.
Samtidigt som klumpen i halsen växer så blir min tacksamhet större. Jag har ändå haft dig i mitt liv, jag har så många minnen, så många långa samtal och varma kramar som lever kvar.
Jag vågar knappt gråta, rädd för att aldrig kunna sluta.
Det här är så fel på alla sätt möjliga.
Hör din röst i huvudet, små kommentarer, små ord, är så rädd för att glömma ljudet av din röst, eller ditt leende. Jag såg dig flera gånger på stan idag, mest var det människor med samma blonda hår som du, eller någon med samma bandyrumpa som gick på samma sätt. Det tar någon sekund innan jag inser att det omöjligen kan vara du, som om hjärtat brister varje gång.
Du var min livboj, min fyr, en positiv röst som alltid hade ord till tröst, som alltid ställde upp. Vissa stunder kunde vi kommunicera utan ord, blickar räckte gott och väl. Min bästa vän.
Jag har stundtals varit otroligt irriterad på dig, men så är det väl alltid med människor man älskar.
Saknade efter dig blir till en avgrund, och ändå har din resa ifrån oss inte riktigt sjunkit in ännu.
Mina instikter säger mig att jag borde ringa dig och prata om det här, om min rädsla, oro och sorg. Det är så fel att det är dig det handlar om.
Samtidigt som klumpen i halsen växer så blir min tacksamhet större. Jag har ändå haft dig i mitt liv, jag har så många minnen, så många långa samtal och varma kramar som lever kvar.
Jag vågar knappt gråta, rädd för att aldrig kunna sluta.
Det här är så fel på alla sätt möjliga.
Kommentarer
Postat av: Ellen
Visst är det fel och så alldeles in i h-e fel, men tyvärr är det sant och vi kan ingenting göra åt det :-(
Vi kan bara minnas honom som han var och för alltid älska honom för det <3 och vi måste gråta, även om vi inte kan sluta.
Puss på dig!
Postat av: Helena H.
åh, jag gråter lite varje gång jag läser dina fina ord. var stark. kram
Postat av: Frida
Hur kunde det gå så hær?
Postat av: Hanna Ivarsson
Du skriver otroligt vackert.Lider med dig.Kram Hanna
Postat av: Emilia
För en gångs skull lärde jag mig något genom att läsa en blogg. Det är inte alltid man gör det direkt, tack för att du lägger ner din tid på att blogga :D.
Trackback