Vi hörs då...!....?

Så jag tog steget, det där skrämmande, oroväckande, fasansfulla steget som jag lovat mig själv att inte göra. Som jag tvekat inför, skakat huvudet åt och i smyg varit livrädd för.
Beslutet kom som en käftsmäll, som ett blixt från klar himmel, och jag vet inte om jag ångrar mig, trots att jag vet att man bara ska ångra de saker man aldrig gjorde.

Så jag gjorde det.

Tömde allt som fanns, nästan, kämpade mot tårarna och stod naken och ensam.
Så var det.

Idag är en annan dag, fylld av sol, glass och de som tror sig veta vad som är bäst för mig.
Jag kan inte svara på annat sätt än med en nick.
På samma sätt som jag alltid lyckas få med en apostrof när jag skriver adressen till din hemsida, lyckas jag säga vad jag menar men ändå lite mer och lite fel...

Jag har ingen sorg idag, men något ligger och gnager under ytan....och snart borde jag veta vad det är.

Så kanske hörs du snart, eller inte....

oavsett så är det sommar, jag har legat i skuggan och läst om andras äventyr, sneglat på min bror som legat brevid mig, och insett att syskonkärlek är så mycket mer än bråk och skrik...det är något fundamentalt, villkorslöst och fruktansvärt äkta.

I morgon börjar allvaret.....och jag bara skrattar....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback