SadKat
Så fick alla sommarlov, eller inte alla, men Campus Helsingborgs studenter firar som bara de kan. Tre månader utan Grönroos, Kotler och McGoldrick, utan tjänster, service och ekonomi. SOMMARLOV, SOMMARLIV....kalla det vad du vill. Lediga kommer vi inte vara, men det firas ändå.
Sa hej då idag, något som jag måste vara världssämst på, det gör så ont i hjärtat. Mina töser....(-Frida)
Fick finaste halsbandet av dem...att de känner mig så väl ändå...imponerande!
Det har varit en tuff vår, på så många sätt, och jag har nog inte varit den mest underhållande vännen. Ibland har det känts som om jag kämpat för några små steg, kämpat mig tokig, bara för att ta två steg framåt och tre tillbaka. Jag tror inte det har synts hur jobbigt det varit. Har letat styrka i det lilla, i deras vänskap, i alla söta telefonsamtal från vännerna hemma, i tankar om att jag gör något för mig själv den här gången och inte för nån annan. Men räcker det?
Jag lovar mig själv att ta ett bra beslut, mitt beslut, rätt beslut och det beslut som är bäst för mig. Men vad väger man in, bara utbildningen, eller chanser till extra jobb, hur boendet ser ut, vännerna, familjen och umgänget?
Och vilken utbildning är rätt för just mig? Hur vet jag det?
Jag är så trött på de eviga ångestdrömmarna, på att inte veta ut eller in och inte riktigt finna ro någonstans. Det är som om jag hela tiden är på väg någon annanstans oavsett var jag är.
En rastlös själ?
Nej egentligen inte.....men vad är felet?
Har funnit en plats där jag känner mig hemma, där lugnet hittar mig, där glädjen sköljer över mig och allt är så fruktansvärt självklart....saknar den platsen, även om det inte var en plats att växa på....snarare en plats att hämta styrka på så jag kan växa på andra, blåsigare, hårdare ställen...
Tårarna rinner ,det är tisdag och jag måste tentaplugga imorgon, orken finns inte , har inte funnits på så länge....blir ibland rädd för likgiltigheten....den infinner sig allt för ofta...
Helsingborg eller Linköping.....säg mig någon...vad är rätt?
Sa hej då idag, något som jag måste vara världssämst på, det gör så ont i hjärtat. Mina töser....(-Frida)
Fick finaste halsbandet av dem...att de känner mig så väl ändå...imponerande!
Det har varit en tuff vår, på så många sätt, och jag har nog inte varit den mest underhållande vännen. Ibland har det känts som om jag kämpat för några små steg, kämpat mig tokig, bara för att ta två steg framåt och tre tillbaka. Jag tror inte det har synts hur jobbigt det varit. Har letat styrka i det lilla, i deras vänskap, i alla söta telefonsamtal från vännerna hemma, i tankar om att jag gör något för mig själv den här gången och inte för nån annan. Men räcker det?
Jag lovar mig själv att ta ett bra beslut, mitt beslut, rätt beslut och det beslut som är bäst för mig. Men vad väger man in, bara utbildningen, eller chanser till extra jobb, hur boendet ser ut, vännerna, familjen och umgänget?
Och vilken utbildning är rätt för just mig? Hur vet jag det?
Jag är så trött på de eviga ångestdrömmarna, på att inte veta ut eller in och inte riktigt finna ro någonstans. Det är som om jag hela tiden är på väg någon annanstans oavsett var jag är.
En rastlös själ?
Nej egentligen inte.....men vad är felet?
Har funnit en plats där jag känner mig hemma, där lugnet hittar mig, där glädjen sköljer över mig och allt är så fruktansvärt självklart....saknar den platsen, även om det inte var en plats att växa på....snarare en plats att hämta styrka på så jag kan växa på andra, blåsigare, hårdare ställen...
Tårarna rinner ,det är tisdag och jag måste tentaplugga imorgon, orken finns inte , har inte funnits på så länge....blir ibland rädd för likgiltigheten....den infinner sig allt för ofta...
Helsingborg eller Linköping.....säg mig någon...vad är rätt?
Kommentarer
Postat av: monstermamman
VISA HALSBANDET!!!
Trackback