Dont tell me not to leave right before I go...
I dag har jag längtat hem. Till min lägenhet på Vasavägen. Tre veckor är lång tid i min värld just nu.
Jag satte på vår skiva idag igen, mest för att minnas och för att förtränga känslor som jag inte orkar just nu. Våra minnen har blivit en tillflyktsort, någonstans jag kan vila. Det spelar ingen roll hur mycket jag saknar oss, vill aldrig ha tillbaka oss ändå. Med den känslan i magen kan jag låta mig själv minnas, gråta och skratta.
Vill så gärna våga falla igen. Men det går trögt. Och vem orkar vänta på någon som knappt tar ett steg?
Frustrationen tog över mig idag, och inte ens promenaden med J fick den att släppa. Jag känner inte igen mig själv och det är frustrerande att stå framför en mur som jag inte kan gå runt eller gå över. Jag står och stampar och vill helst bara skrika, för jag vet inte hur man gör.
Känslomässigt bedövad i vissa lägen.
Du ska veta att jag inte alltid varit sån.
Det fanns tider då jag var den öppnaste, den varmaste, den bubbligaste. Men det visade sig att det gjorde mig sårbar. Första gången mitt hjärta krossades protesterade hela min kropp, jag behöll inte maten, inte sömnen eller skrattet.
Andra gången kunde jag förlorat livet, hoppet och viljan rann ur mig.
Jag har gett andra chansen, jag har försökt, har vågat, och blivit trampad på, stampad på.
Så träffade jag någon som gav mig utrymme, glädje, skratt och som var lika konstig som jag. Som lät mig vara jag, som tyckte allt var ok....det går inte med ord att beskriva vilken lättnad det var att äntligen vara OK, att inte ha en stämpel eller förutfattade meningar om sig. Det var bara jag och det räckte. Jag höll distansen länge, höll mig på min kant....men jag föll, handlöst, tveklöst, hoppfullt.....föll...pladask. Du vet, hjärtat, vad och vem du är för mig.
Nu sitter jag här, i en bur jag skapar själv, utan kunskapen om hur jag tar mig ur den. Jag vet att mina ord kanske tas på för stort allvar av dig, G, jag hörde nog hur du blev nervös. Men det handlar mest om mig, för att inte säga bara om mig. Jag vill lära känna dig, men jag har ingen önskan eller vetskap om var vi kommer hamna....måste jag det?
Räcker inte det här?
Vi tar våra promenader, det räcker...var de leder vet inte jag, och inte du heller...och det måste vi inte....eller?
J...jag vet att mina grubblerier bekymmrar dig, jag vet att du bryr dig och allt du gör är försök att få mig ur det. Men just den metoden var inte den bästa.... Du är min Blobb, det vet du, och du är den bästa, och jag litar ju på dig!
Jag måste få planera, annars fungerar jag inte....det är inte svårare eller enklare än så....