Årets första grillning...
Det är fredagkväll och jag är nykter, jo det är jag faktiskt. Har haft en sån där underbar kväll som man bara har i slottsträdgården med min L. Vi va ett gäng som grillade, drack öl, åt vattenmelon och skrattade. Underbart, det var varmt och mörkt (L säger att det är som att vara utomlands) och bara underbart mysigt.
Ner till platens en sväng, för att kolla läget och säga hej till G. Mission completed.
J och jag knatade hem, satte oss på gungorna på lekplatsen och talade om livet (igen) om kärleken (igen) och hur vi är (igen). Man kanske aldrig slutar förundras, även om det känns så just nu, höjer knappt på ögonbrynen när någon var otrogen, slagit nån eller snackat skit. Det är snarare förväntat dessa dagar. Tyvärr.
Vissa dagar frågar jag mig själv varför jag har en tendens att ge vissa människor ytterligare en chans, varför jag lyssnar på förklaringar och ursäkter, varför jag svarar när de ringer och smsar. Tror att min tro ligger i att alla förtjäner en chans till. Jag har förmodligen fel, men tänk om jag inte har det?
Jag tänker fortsätta tro det, trots att det är naivt och dumt och försätter mig i situationer som jag inte vill ha eller förtjänar.
Jag tror inte gott om alla längre, men jag försöker göra det, försöker se de goda sidorna och vill så gärna tro på deras ord. Tji får jag (ofta) men det är bara sån jag är.
Nu ska jag sussa sött i min säng, njuta av alla plats, och fortsätta tro på den andra chansen, samt att jag kommer få precis det jag vill ha!
God natt alla sockersöta!