Tre år ...
Tre år sedan jag startade bloggen, jag både skrattar och gråter när jag läser mina gamla ord. Som en annan tid och en annan plats, i en annan kropp och med andra tankar. Samtidigt så fruktansvärt mycket jag. Kan sakna den där känslomässigt nakna flickan, hon som ville vara naiv och som inte tvekade. Alla chanser var värda risken.
Jag kan läsa mellan raderna och se när allt gick fel,även om det inte gick över en natt, och kanske är det just därför det är så svårt att gå tillbaka och göra om, göra rätt.
Murar byggs sakta, insikter landar långt innan man insett att de var på väg. Det säger pang och hela världen skakas, och även om det varit på precis samma sätt innan så är ljuset ett helt annat.
Många viktiga människor har kommit in i mitt liv sen jag skrev de första raderna i den här bloggen, Jack, Evelina, Filippa, Jessica, Lilla Mini (ej ute ur magen ännu) och, min älskade, Joakim. (bara för att nämna några)
Jag träffade min "Samson" och lät honom gå, allt med rak rygg och stort hjärta.
Jag skakade av mig ettiketten jag satt på mig själv, och återuppfann den jag ville vara och den jag faktiskt är. Det är en evig lindans med okänt slut, men ändå, jag går relativt stadigt, ibland med en hjälpande hand som håller min balans.
De eviga som alltid stannat, Lella, Camilla, PM, och hela stora Grottefamiljen.
Mitt mjuka ställe att landa på.
Så tre år har gått, kanske är det dags att byta forum?
Ska fundera på det i alla fall.
Det är lördag och jag har fått sova, hittar inte min mobil, då jag var duktig och stängde av både ljud och vibration innan sömnen tog sig an mig.
Jag kan läsa mellan raderna och se när allt gick fel,även om det inte gick över en natt, och kanske är det just därför det är så svårt att gå tillbaka och göra om, göra rätt.
Murar byggs sakta, insikter landar långt innan man insett att de var på väg. Det säger pang och hela världen skakas, och även om det varit på precis samma sätt innan så är ljuset ett helt annat.
Många viktiga människor har kommit in i mitt liv sen jag skrev de första raderna i den här bloggen, Jack, Evelina, Filippa, Jessica, Lilla Mini (ej ute ur magen ännu) och, min älskade, Joakim. (bara för att nämna några)
Jag träffade min "Samson" och lät honom gå, allt med rak rygg och stort hjärta.
Jag skakade av mig ettiketten jag satt på mig själv, och återuppfann den jag ville vara och den jag faktiskt är. Det är en evig lindans med okänt slut, men ändå, jag går relativt stadigt, ibland med en hjälpande hand som håller min balans.
De eviga som alltid stannat, Lella, Camilla, PM, och hela stora Grottefamiljen.
Mitt mjuka ställe att landa på.
Så tre år har gått, kanske är det dags att byta forum?
Ska fundera på det i alla fall.
Det är lördag och jag har fått sova, hittar inte min mobil, då jag var duktig och stängde av både ljud och vibration innan sömnen tog sig an mig.
Kommentarer
Trackback