I'm an angel bored liked hell....

I dag har jag längtat hem. Till min lägenhet på Vasavägen. Tre veckor är lång tid i min värld just nu.

Jag satte på vår skiva idag igen, mest för att minnas och för att förtränga känslor som jag inte orkar just nu. Våra minnen har blivit en tillflyktsort, någonstans jag kan vila. Det spelar ingen roll hur mycket jag saknar oss, vill aldrig ha tillbaka oss ändå. Med den känslan i magen kan jag låta mig själv minnas, gråta och skratta.

Vill så gärna våga falla igen. Men det går trögt. Och vem orkar vänta på någon som knappt tar ett steg?

Frustrationen tog över mig idag, och inte ens promenaden med J fick den att släppa. Jag känner inte igen mig själv och det är frustrerande att stå framför en mur som jag inte kan gå runt eller gå över. Jag står och stampar och vill helst bara skrika, för jag vet inte hur man gör.
Känslomässigt bedövad i vissa lägen.

Du ska veta att jag inte alltid varit sån.

Det fanns tider då jag var den öppnaste, den varmaste, den bubbligaste. Men det visade sig att det gjorde mig sårbar. Första gången mitt hjärta krossades protesterade hela min kropp, jag behöll inte maten, inte sömnen eller skrattet.
Andra gången kunde jag förlorat livet, hoppet och viljan rann ur mig.
Jag har gett andra chansen, jag har försökt, har vågat, och blivit trampad på, stampad på.

Så träffade jag någon som gav mig utrymme, glädje, skratt och som var lika konstig som jag. Som lät mig vara jag, som tyckte allt var ok....det går inte med ord att beskriva vilken lättnad det var att äntligen vara OK, att inte ha en stämpel eller förutfattade meningar om sig. Det var bara jag och det räckte. Jag höll distansen länge, höll mig på min kant....men jag föll, handlöst, tveklöst, hoppfullt.....föll...pladask. Du vet, hjärtat, vad och vem du är för mig.

Nu sitter jag här, i en bur jag skapar själv, utan kunskapen om hur jag tar mig ur den. Jag vet att mina ord kanske tas på för stort allvar av dig, G, jag hörde nog hur du blev nervös. Men det handlar mest om mig, för att inte säga bara om mig. Jag vill lära känna dig, men jag har ingen önskan eller vetskap om var vi kommer hamna....måste jag det?
Räcker inte det här?
Vi tar våra promenader, det räcker...var de leder vet inte jag, och inte du heller...och det måste vi inte....eller?

J...jag vet att mina grubblerier bekymmrar dig, jag vet att du bryr dig och allt du gör är försök att få mig ur det. Men just den metoden var inte den bästa.... Du är min Blobb, det vet du, och du är den bästa, och jag litar ju på dig!
Jag måste få planera, annars fungerar jag inte....det är inte svårare eller enklare än så....

Har blivit dålig på att uppdatera, om du frågade mina föräldrar skulle de säga att det är ett gott tecken, att Kattis mår bra när hon inte skriver, att hon inte behöver lätta sitt hjärta eller skriva ner jobbiga tankar.
Jag skulle nog kunna ge dem rätt i det, även om inte bloggen är det enda ställe jag lättar min själ och mitt hjärta.

Jag har tagit ett beslut. Jag stannar i Linköping.

Jag byter bort lilla mysiga, hemtrevliga campus mot stora liu, jag byter mina underbara töser mot nya människor, min lilla lägenhet på Vallgatan mot min etta på Vasavägen. Det känns rätt vissa dagar, vissa dagar känns det bara fel....men beslutet är taget och det kommer garanterat bli bra.

Sommaren 07...vad kommar jag minnas egentligen...
regnet kanske
eller alla skratt
eller hur FlööfaFlöf lärde sig gå
eller Lellas flytt till Sthlm
hur som helst så har det varit en bra sommar....nu har jag tre veckors sommarlov och sommaren fortsätter lite till...

Jag har saknat dig denna sommar, men fått lukta på dig några gånger, jag har saknat din röst och våra samtal, men fått prata med dig några gånger, jag har saknat ditt leende, men fått se bilder på dig.
Tänker inte skriva mer....men du vet vad jag vet....mitt lilla frimärke... =)

Jag har åkt på smällar i sommar, inte ens juli var så förlåtande så inga tårar rann, inte ens augusti har skonat mig. Kanske grät jag över att tron på mänskligheten återigen fick sig en törn, eller för att livet är så fruktansvärt orättvist ibland, eller för att jag behövde gråta....fråga mig inte.
Men vem litar man på när även de bästa sviker på samma sätt?

Nu planerar jag flytt, och inflytt, planerar de sista dagarna med Lella i stan, ska försöka njuta av de sista dagarna med sol och de sista sovmornarna.
Men hallå....det kommer ju fler...

Tvätten är snart klar och jag ska nog ta en dusch....

Jag mår bra igen, så är det sagt. Sista samtalet med sköterskan idag, underbara människa. Så går jag återigen från någon sorts mottagning, med något sorts outtalat löfte i bakhuvudet. Jag ska må bra nu, hjälpen ska vara nog nu, allt ska vara bra nu.
Jag är lika rädd som alla andra gånger, för att inte förvalta mitt "må bra" på rätt sätt, att inte klara av att vara den jag förväntas vara. Precis lika rädd nu, fler verktyg, fler insikter, mer visdom, men rädslan är den exakt samma.
Jag vet inte om nån förstår, hur det känns. Att varje dag möta världen med skakande knän, att gå in i varje situation med tvivel. Ibland undrar jag om det bara är jag som blir bättre på att dölja skiten, eller om det kanske blir lättare.

Hur som helst så är det vår, och jag försöker försiktigt le mot världen, försöker skratta med solen och längtar som tusan efter Lella....

....för inga andra är som vi....

Vi är den deprimerade generationen, som föds in i en värld där man inte bara kan välja var och vad man är, utan även vem. Vi har egentligen inga hinder, vi kan gå hur långt som helst, vi måste bara göra rätt val.
Vi reser långt utanför Sveriges gränser, inser att världen både är mindre och större än vi först trott, vi kommer hem, deprimerade, fyllda med bortlängtan.

Vi väljer gymnasieprogram, de flesta av oss för att hålla så många dörrar som möjligt öppna, vi fyller våra mp3 spelare med en schysst blandning av musik, för vi har så mycket att välja av, vi har många vänner, många val en lördag kväll.

Vi har miljoner alternativ att välja mellan, och visst är det en välsignelse, men undran om man valt rätt eller fel är en förbannelse i samma form.
Väljer jag ett så väljer jag automatiskt bort hundra andra. Köpte jag de ultimata jeansen, har jag valt rätt universitet, klippte jag rätt frisyr, är min pojkvän den rätte?

Ångesten över alla val vi tvingas ta och allt vi väljer bort är ibland överväldigande.....vi hoppar på, hoppar av, väljer om, försöker få distans, tänker om. Risken finns att man tillslut inte väljer, att man slutar välja helt, för det känns aldrig som om det blir rätt ändå. Kan rätt val ibland kännas väldigt fel?

Vi uppväxta med idéer om att det perfekta finns, den perfekta kroppen, det perfekta jobbet, den perfekta partnern, det ultimata utseendet......kanske ger vi upp tidigare, för att det inte är perfekt 100% av tiden...

Vi är livrädda för att nöja oss, för är det inte det man gör om man ger upp jakten på det som är lite bättre? Vi jagar parkeringsplatsen lite närmre entrén och hamnar ändå längst bort och måste gå i regnet, vi ser ett fel hos vårt partner och vips drömmer vi om vad vi kunde få om vi letar lite till. Vi blir inte tillsammans, vi "träffas", för då har vi inte valt bort något. Vi flirtar till höger och vänster, i olika forum och på olika sätt. Vi väljer att inte bli sårade, samtidigt som vi, oundvikligen, väljer bort den stora kärleken. Vi har tusen sätt att kommunicera på, tusen ord för samma sak, tusen alternativ i varje situation.
Vi vill testa, prova, utan att ge upp något. Ha kakan, äta upp den och hela tiden beställa in en till.

Vi är generationen som inte tror på mycket annat än våra val, och ibland dränker de oss.

Vi är generationen som söker kickar, som medicineras, som måste vara strateger redan som barn, vi har så många val...i slutändan vill vi bara veta en sak - vilket val är det rätta?


"Don't it always seem to go
That you don't know what you've got 'till it's gone
They paved paradise
And put up a parking lot"