Samtalet....
Jag har varit sjuk länge, längre än någon faktiskt vet, längre än jag minns. Många månader är som en dimma, det enda som jag minns är rädslor, skräck och tårar.
Jag minns samtalet som summerade mycket av min skräck, som till slut gav mig hjälp och som var en av de svåraste saker jag någonsin gjort i mitt liv.
Jag stirrade på telefonen hur länge som helst, satt och slog nummret hundra gånger, tryckte på den gröna luren och la snabbt på igen, om och om igen....
Tlllslut lät jag signalerna gå fram, höll andan hela tiden, så svarade någon, en röst bara. Jag satt som i chock och fick knappt fram ett ljud. Fick efter många om och men fram vad jag ville, något om att jag inte mådde bra, att jag behövde hjälp och att jag va rädd. Hon lyssnade, och kom till slut fram till att jag ringt fel ställe...
Jag stirrade bara rakt fram, "okey, tack ändå", klick.
För vad säger man annars, jag hade precis gjort det svåraste någonsin och allt hon kunde säga va att jag va tvungen att göra det igen.
Hela proceduren gjordes om....det tog längre tid, fler tårar och varenda uns av styrka jag hade kvar i kroppen. Nytt nummer, ny röst som svarade, samma chock inom mig.
En tid bokad.
Det låter så simpelt, jag vet, ett litet samtal, slå ett nummer och sedan förklara sitt ärende, vi gör det varje dag, utan att ens reflektera över det. Ringer pizzerian, vänner och tandläkaren, det är inget konstigt, kräver ingen styrka, inget mod.
Men när man väntar på att bli förklarad sinnessjuk, när man vet att det samtalet man ringer kan förändra hela den bild man har av sig själv. När misstankarna kan bli sanning och man får dem svart på vitt. När omvärlden kan få veta den hemlighet man tycker sig bära, och alla kan se hur man går på knäna under en osynlig tyngd. Då är det inte så enkelt längre, så är det där samtalet en dom och en räddning allt i ett. Det bästa och det värsta.
Jag var utmattad efter att jag ringt, låg på golvet och bara stirrade. Jag grät inte efter, bara före. Min kropp slutade fungera för en stund, de få funktioner som ännu fanns där la av för ett tag.
Jag låg några timmar och va ingenting. Det var nästan en befrielse.
Jag vill inte glömma den dagen, trots att jag fortfarande ser den som en av de svartaste under mitt liv. För det samtalet kan mycket väl ha gett mig mitt liv, och tack vare den dagen vet jag att jag vet hur man överlever.
Jag vill tro mig känna mina varningsklockar väldigt väl vid det här laget, jag vill tro att jag hör dem innan de börjar ringa, jag vill tro att om jag måste ringa det där samtalet igen så gör jag det tidigare, innan det ter sig omöjligt.
Jag vill tro det, men jag vet inte.....kanske är det det värsta av allt, att jag inte vet....
men jag tror ...
Jag minns samtalet som summerade mycket av min skräck, som till slut gav mig hjälp och som var en av de svåraste saker jag någonsin gjort i mitt liv.
Jag stirrade på telefonen hur länge som helst, satt och slog nummret hundra gånger, tryckte på den gröna luren och la snabbt på igen, om och om igen....
Tlllslut lät jag signalerna gå fram, höll andan hela tiden, så svarade någon, en röst bara. Jag satt som i chock och fick knappt fram ett ljud. Fick efter många om och men fram vad jag ville, något om att jag inte mådde bra, att jag behövde hjälp och att jag va rädd. Hon lyssnade, och kom till slut fram till att jag ringt fel ställe...
Jag stirrade bara rakt fram, "okey, tack ändå", klick.
För vad säger man annars, jag hade precis gjort det svåraste någonsin och allt hon kunde säga va att jag va tvungen att göra det igen.
Hela proceduren gjordes om....det tog längre tid, fler tårar och varenda uns av styrka jag hade kvar i kroppen. Nytt nummer, ny röst som svarade, samma chock inom mig.
En tid bokad.
Det låter så simpelt, jag vet, ett litet samtal, slå ett nummer och sedan förklara sitt ärende, vi gör det varje dag, utan att ens reflektera över det. Ringer pizzerian, vänner och tandläkaren, det är inget konstigt, kräver ingen styrka, inget mod.
Men när man väntar på att bli förklarad sinnessjuk, när man vet att det samtalet man ringer kan förändra hela den bild man har av sig själv. När misstankarna kan bli sanning och man får dem svart på vitt. När omvärlden kan få veta den hemlighet man tycker sig bära, och alla kan se hur man går på knäna under en osynlig tyngd. Då är det inte så enkelt längre, så är det där samtalet en dom och en räddning allt i ett. Det bästa och det värsta.
Jag var utmattad efter att jag ringt, låg på golvet och bara stirrade. Jag grät inte efter, bara före. Min kropp slutade fungera för en stund, de få funktioner som ännu fanns där la av för ett tag.
Jag låg några timmar och va ingenting. Det var nästan en befrielse.
Jag vill inte glömma den dagen, trots att jag fortfarande ser den som en av de svartaste under mitt liv. För det samtalet kan mycket väl ha gett mig mitt liv, och tack vare den dagen vet jag att jag vet hur man överlever.
Jag vill tro mig känna mina varningsklockar väldigt väl vid det här laget, jag vill tro att jag hör dem innan de börjar ringa, jag vill tro att om jag måste ringa det där samtalet igen så gör jag det tidigare, innan det ter sig omöjligt.
Jag vill tro det, men jag vet inte.....kanske är det det värsta av allt, att jag inte vet....
men jag tror ...
Kommentarer
Postat av: Cami
Dit man sänder sina tänker, där hamnar man... Tänker du framåt och uppåt kommer du alltid vara säker! Men jag vet hur svårt det är och hur rädd man kan vara att inte veta.
Postat av: Anonym
kan du inte berätta hur det kom sig att du blev sjuk?
Trackback