sängfunderningar
Ordet förhållande är ett laddat ord, ibland positivt, ibland negativt....men alla har er relation till det, en tanke om det, en definition, en önskan....
Försöker hitta mitt eget förhållande till ordet, försöker se till vad det ska vara för mig i stället för vad det har varit tidigare.
Går jag på gamla erfarenheter så är inte förhållande ett vackert ord, det är ett ord fyllt av smärta, kriser, krossade hjärtan, kompromisser, stora beslut...det är inte vackert och efterlängtat.
Så skapar man förhållandets premisser själv eller finns det oskriva regler om hur man ska agera som pojk/flickvän? Finns det något som säger att alla förhållanden är lika, att det finns en väg att vandra och ingen annan? Är det så att man har sin roll i förhållandet, i alla förhållanden och den ändras inte?
Jag vill, och måste, tro att man utvecklas. Visst man har väl "skadats" av tidigare erfarenheter, jag kommer inte vara lika naiv igen, kommer inte låta saker gå så långt igen. Jag har lärt mig att skydda hjärtat, att hålla det bakom lås och bom.
Så vad vill man ha? kan ju egentligen bara svara för mig själv.....
jag leter inte efter ett förhållande, men samtidigt kan jag inte heller tro att man hittar kärleken när man letar, när det passar eller där det passar....det dyker upp när man minst anar det...
Ska jag ge mig in i ett förhållande igen ska det vara ett förhållande fyllt av respekt, det ska vara kärlek, passion, uppmuntran och glädje. Det ska finnas utrymme för mig att ta hand om mig själv, utrymme för den andra parten att göra det han vill, jag vill aldrig hitta någon som jag vill ändra på. Självklart så ändras ju prioriteringarna, men att ha ett eget liv är jätte viktigt.
Jag vill ha en trygg person, som hittat sig själv, en stark person som tror på saker, som är passionerad och som har självkänslan. Någon som bryr sig om människor, som skrattar högt och som är lika galen som jag.
Just nu jobbar jag på förhållandet med mig själv, och det är inte helt lätt, att komma på fötter tar nog längre tid än man tro och det är ett hårt jobb....
men du tilltalar mig, på många sätt, och kanske når vi dit en dag.....men just nu, just idag, räcker det vi har alldeles utmärkt.....fast jag saknar dig (tror dock att det är bra)
Försöker hitta mitt eget förhållande till ordet, försöker se till vad det ska vara för mig i stället för vad det har varit tidigare.
Går jag på gamla erfarenheter så är inte förhållande ett vackert ord, det är ett ord fyllt av smärta, kriser, krossade hjärtan, kompromisser, stora beslut...det är inte vackert och efterlängtat.
Så skapar man förhållandets premisser själv eller finns det oskriva regler om hur man ska agera som pojk/flickvän? Finns det något som säger att alla förhållanden är lika, att det finns en väg att vandra och ingen annan? Är det så att man har sin roll i förhållandet, i alla förhållanden och den ändras inte?
Jag vill, och måste, tro att man utvecklas. Visst man har väl "skadats" av tidigare erfarenheter, jag kommer inte vara lika naiv igen, kommer inte låta saker gå så långt igen. Jag har lärt mig att skydda hjärtat, att hålla det bakom lås och bom.
Så vad vill man ha? kan ju egentligen bara svara för mig själv.....
jag leter inte efter ett förhållande, men samtidigt kan jag inte heller tro att man hittar kärleken när man letar, när det passar eller där det passar....det dyker upp när man minst anar det...
Ska jag ge mig in i ett förhållande igen ska det vara ett förhållande fyllt av respekt, det ska vara kärlek, passion, uppmuntran och glädje. Det ska finnas utrymme för mig att ta hand om mig själv, utrymme för den andra parten att göra det han vill, jag vill aldrig hitta någon som jag vill ändra på. Självklart så ändras ju prioriteringarna, men att ha ett eget liv är jätte viktigt.
Jag vill ha en trygg person, som hittat sig själv, en stark person som tror på saker, som är passionerad och som har självkänslan. Någon som bryr sig om människor, som skrattar högt och som är lika galen som jag.
Just nu jobbar jag på förhållandet med mig själv, och det är inte helt lätt, att komma på fötter tar nog längre tid än man tro och det är ett hårt jobb....
men du tilltalar mig, på många sätt, och kanske når vi dit en dag.....men just nu, just idag, räcker det vi har alldeles utmärkt.....fast jag saknar dig (tror dock att det är bra)
Kommentarer
Trackback