Soffunderingar
Jag är en typisk tjej, jag tar saker personligt, himlar med ögonen och suckar. Jag fnissar, pratar i telefon i timmar om ingenting, gråter till "extreme home makeover" och har alltid läppglanset i väskan. Jag tycker om att vara tjej - ser det faktiskt ganska ofta som ett privilegie.
Men ibland blir jag så trött, på mig själv och på andra. Hur är det möjligt att ta varenda liten dålig saker personligt och aldrig lyssna på de bra sakerna? Hur kan man nästan väja att missförstå så mycket?
Hur orkar man tjafsa om ingenting och göra berg av småsten? Hur kan bekräftelsen från det motsatta könet betyda så mycket?
HUR ORKAR MAN?!
Idag kände jag att jag inte orkade mer, jag orkade inte vara sur och tvär när saker och ting inte gick min väg, jag orkade inte vara på dåligt humör en hel dag, orkade, orkade, orkade INTE!
Jag tänker helt enkelt anta att människor umgås med mig för att de tycker om mig, och att de är ärliga mot mig, att magen och hjärtat hjälper mig på vägen och att saker faktiskt sker av en anledning.
Varför inte ta saker och ting med en klackspark, varför gråta och läsa in saker i ord som aldrig hade sin plats där?
ÅHHHHHH!!!!
jag vill aldrig vara den som tjatar, ältar, ber någon ändra på sig själv för min skull eller ger upp sin passion för att jag ska vara nöjd.....så där har vi kanske mitt nyårslöfte - jag ska bli lite mer som en kille, om man nu kan uttrycka det så......jag ska sluta ta saker som personliga förolämäpningar och sluta göra berg av småsten.....
Men ibland blir jag så trött, på mig själv och på andra. Hur är det möjligt att ta varenda liten dålig saker personligt och aldrig lyssna på de bra sakerna? Hur kan man nästan väja att missförstå så mycket?
Hur orkar man tjafsa om ingenting och göra berg av småsten? Hur kan bekräftelsen från det motsatta könet betyda så mycket?
HUR ORKAR MAN?!
Idag kände jag att jag inte orkade mer, jag orkade inte vara sur och tvär när saker och ting inte gick min väg, jag orkade inte vara på dåligt humör en hel dag, orkade, orkade, orkade INTE!
Jag tänker helt enkelt anta att människor umgås med mig för att de tycker om mig, och att de är ärliga mot mig, att magen och hjärtat hjälper mig på vägen och att saker faktiskt sker av en anledning.
Varför inte ta saker och ting med en klackspark, varför gråta och läsa in saker i ord som aldrig hade sin plats där?
ÅHHHHHH!!!!
jag vill aldrig vara den som tjatar, ältar, ber någon ändra på sig själv för min skull eller ger upp sin passion för att jag ska vara nöjd.....så där har vi kanske mitt nyårslöfte - jag ska bli lite mer som en kille, om man nu kan uttrycka det så......jag ska sluta ta saker som personliga förolämäpningar och sluta göra berg av småsten.....
Kommentarer
Trackback