.
stannade hemma ikväll, orkar inte dricka vin och prata....tänker vara effektiv i morgon, inte ha ett huvud fyllt av alkoholens baksida. så är det bara.
Hon gråter, och de känslorna känner jag alltför väl. Det är rädsla, skräck nästan, och mitt hjärta värker för hennes skull. Men hon är modig, för hon ger sig ut igen, hon låser inte in sig, kryper inte under täcket....gömmer sig inte...
Vad är hon då rädd för?
jag vet precis....rädd för att bli beroende, för att inte se klart, för att glömma saker, för att ge bort saker som är allt för värdefulla, hon är rädd för att släppa in någon, för att tappa sig själv. för att tappa fokus.
Hon hatar sig själv varje gång hon gett sig in i leken, och när hon plåstrat om sig själv har hon samtidigt viskat att "den som ger sin in i leken får leken tåla".....jag vet hur hon känner, jag upplever samma sak....blodsmak i munnen, hjärtklappning, förvrirrade tankar som säger att den enklaste vägen är rakt ut, rakt bort och det bästa sättet är att aldrig tittat tillbaka......
Men i slutändan så är det värt all smärta, alla tårar, allt blod och all skräck....jag måste tro det, jag måste tro på lyckliga slut, orkar inte bli bitter (även fast jag hatar vissa nätter).....precis som hon kommer jag räcka ut min hand, och ni kan kalla mig dum, kalla mig glömsk, kalla mig naiv. Men jag tror att man kan om man vill, jag tror på styrkan....någon sa till mig att hjärtat är en muskel- glöm aldrig det, det blir bara starkare...
så en dag kommer jag sträcka ut min hand....
Hon gråter, jag lyssnar och känner hennes smärta...för det gör ont....det enda jag kan göra är att lyssna och lova att allt kommer bli bra....
P ringer, dyngad, från Trysil....lika filosofisk och poetisk som alltid....du känner ju mig säger han, och jag ser framför mig hur han ler sitt sneda leende.....ja, svarar jag, det gör jag....men gör jag det? jag har sett alla hans sidor, goda som onda, jag har älskat honom, älskar honom....men känner jag honom....efter tre år....gör jag det...?
Hon gråter, och de känslorna känner jag alltför väl. Det är rädsla, skräck nästan, och mitt hjärta värker för hennes skull. Men hon är modig, för hon ger sig ut igen, hon låser inte in sig, kryper inte under täcket....gömmer sig inte...
Vad är hon då rädd för?
jag vet precis....rädd för att bli beroende, för att inte se klart, för att glömma saker, för att ge bort saker som är allt för värdefulla, hon är rädd för att släppa in någon, för att tappa sig själv. för att tappa fokus.
Hon hatar sig själv varje gång hon gett sig in i leken, och när hon plåstrat om sig själv har hon samtidigt viskat att "den som ger sin in i leken får leken tåla".....jag vet hur hon känner, jag upplever samma sak....blodsmak i munnen, hjärtklappning, förvrirrade tankar som säger att den enklaste vägen är rakt ut, rakt bort och det bästa sättet är att aldrig tittat tillbaka......
Men i slutändan så är det värt all smärta, alla tårar, allt blod och all skräck....jag måste tro det, jag måste tro på lyckliga slut, orkar inte bli bitter (även fast jag hatar vissa nätter).....precis som hon kommer jag räcka ut min hand, och ni kan kalla mig dum, kalla mig glömsk, kalla mig naiv. Men jag tror att man kan om man vill, jag tror på styrkan....någon sa till mig att hjärtat är en muskel- glöm aldrig det, det blir bara starkare...
så en dag kommer jag sträcka ut min hand....
Hon gråter, jag lyssnar och känner hennes smärta...för det gör ont....det enda jag kan göra är att lyssna och lova att allt kommer bli bra....
P ringer, dyngad, från Trysil....lika filosofisk och poetisk som alltid....du känner ju mig säger han, och jag ser framför mig hur han ler sitt sneda leende.....ja, svarar jag, det gör jag....men gör jag det? jag har sett alla hans sidor, goda som onda, jag har älskat honom, älskar honom....men känner jag honom....efter tre år....gör jag det...?
Kommentarer
Trackback