Sinnesfrisk?
Jag mår bra igen, så är det sagt. Sista samtalet med sköterskan idag, underbara människa. Så går jag återigen från någon sorts mottagning, med något sorts outtalat löfte i bakhuvudet. Jag ska må bra nu, hjälpen ska vara nog nu, allt ska vara bra nu.
Jag är lika rädd som alla andra gånger, för att inte förvalta mitt "må bra" på rätt sätt, att inte klara av att vara den jag förväntas vara. Precis lika rädd nu, fler verktyg, fler insikter, mer visdom, men rädslan är den exakt samma.
Jag vet inte om nån förstår, hur det känns. Att varje dag möta världen med skakande knän, att gå in i varje situation med tvivel. Ibland undrar jag om det bara är jag som blir bättre på att dölja skiten, eller om det kanske blir lättare.
Hur som helst så är det vår, och jag försöker försiktigt le mot världen, försöker skratta med solen och längtar som tusan efter Lella....
....för inga andra är som vi....