Rid i natt, kom fly den långa vägen...
Jag är trött, och det beror nog inte bara på en dålig natt. Min kropp skriker efter ljus, min hjärna suktar efter serotonin och mitt hjärta räknar slagen tills våren är här.
Jag klarar inte mer mörker, ibland känns det som om mörkret invaderar min kropp, och jag har inget att säga till om, det är bara att foga sig.
I mars börjar solen gå upp vid sju, då kan jag sluka solljus.
Jag kröp ihop idag, i ett mörk rum med tända ljus och runt omkring mig fanns morfar. Ibland hördes hans röst, annars bara det andra sätt han hade att uttrycka sig, sin musik. Jag saknar honom och undrar ofta om livet hade varit annorlunda med honom här?
Det finns många jag saknar även de som jag fortfarande träffar ibland, Lella, Jack, Camilla, Pfx...ni fattas mig....just nu saknar jag er så fruktansvärt. Ni som känner mig utan och innnan, vill ha er nära oftare.
Idag var det familjedag igen och jag önskar så att det var ett ställe för mig att hitta styrka. Och visst gör jag det till viss del, jag får prata om ingenting, lukta på Flööfi och bara vara. Men av någon anledning då klarar inte mitt familj vanligt umgänge, här måste spelas sällskapsspel till förbannelse. Visst kan det vara roligt, men med en familj som inte träffas särskilt ofta så känns det ärligt talat som slöseri med tid. Vem bryr som om frågorna i TP? Vem orkar? Särskilt då tiden är så knapp som den oftast är då vi ses...
Nu ska jag ser klart på filmen, och försöka formulera mina nyårslöften....eller vad de nu rätteligen ska kalls...
Jag klarar inte mer mörker, ibland känns det som om mörkret invaderar min kropp, och jag har inget att säga till om, det är bara att foga sig.
I mars börjar solen gå upp vid sju, då kan jag sluka solljus.
Jag kröp ihop idag, i ett mörk rum med tända ljus och runt omkring mig fanns morfar. Ibland hördes hans röst, annars bara det andra sätt han hade att uttrycka sig, sin musik. Jag saknar honom och undrar ofta om livet hade varit annorlunda med honom här?
Det finns många jag saknar även de som jag fortfarande träffar ibland, Lella, Jack, Camilla, Pfx...ni fattas mig....just nu saknar jag er så fruktansvärt. Ni som känner mig utan och innnan, vill ha er nära oftare.
Idag var det familjedag igen och jag önskar så att det var ett ställe för mig att hitta styrka. Och visst gör jag det till viss del, jag får prata om ingenting, lukta på Flööfi och bara vara. Men av någon anledning då klarar inte mitt familj vanligt umgänge, här måste spelas sällskapsspel till förbannelse. Visst kan det vara roligt, men med en familj som inte träffas särskilt ofta så känns det ärligt talat som slöseri med tid. Vem bryr som om frågorna i TP? Vem orkar? Särskilt då tiden är så knapp som den oftast är då vi ses...
Nu ska jag ser klart på filmen, och försöka formulera mina nyårslöften....eller vad de nu rätteligen ska kalls...
Kommentarer
Trackback