Lovetrap
Saker ändras, det är väl det enda vi vet säkert. Att inget står still, inget är det samma dag för dag, inget är sig likt.
Jag måste få skriva när det börjar riva i kroppen, för det är, och har alltid varit mitt sätt att få ut allt det där. Det där grå, det svarta och det vita. Jag kan inget annat sätt, litar inte på andra lösningar och skulle aldrig våga testa något annorlunda. Det är så här jag gör.
Jag gör det här. På min blogg, vilket kan diskuteras. Jag vet att mina ord läses av en del, men jag tänker inte låta det förstöra syftet med min blogg. För det här är mitt andningshål, det är här jag lämnar svaghet och hämtar styrka. Vill du inte läsa mina ord är det bäst att du surfar vidare nu.
Jag har bett om ursäkt i raderna på denna blogg förr. men inte nu. inte längre. Inga ursäkter idag.
Jag är riktigt usel på att ta avsked, på att klippa band, ännu sämre på att glömma.
Sanningar som inte är vackra, allra minst för mig.
Men samtidigt har tiden lärt mig att gå vidare, att ta de där smärtsamma stegen mot min vilja, för jag vet att de måste tas.
Det är dock så, förstår ni, att jag måste få göra det på mitt sätt. För inget annat beprövat sätt fungerar. Det är så det måste vara.
Så jag skriver, lyssnar på musik och ältar. Jag tittar på bilder och minns, jag skrattar och jag gråter. Det är mitt sätt och jag har ibland önskat att jag kunde dela det med någon. Jag läser mina texter från vår tid och jag känner samma känslor, befinner mig på samma plats. Känner alla dofter och hör samma ljud.
Jag minns med vemod vad du skrev, samtidigt som det bubblar ilska i mig.
För jag läser mellan mina egna rader och ser skräck, tveksamhet och en sorts styrka.
Jag läser hur du ber mig ge dig hela mig, hur du lovar att laga alla trasiga delar av mig, hur du prisar mig.
Jag blir inte arg på dig, jag blir arg på mig själv. För jag visste bättre.
Was looking for a place to hide away
instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again
Jag ska inte påstå att jag saknar dig. Du har själv sagt att du har förändrats så att jag inte skulle känna igen dig. Du är inte den jag höll om natten eller den som aldrig glömde bort samtalet mitt i natten varje fredag. Jag är väl medveten om det. Jag lurar inte mig själv.
Jag har kommit över dig, men kanske inte helt det som hände.
Så läggs du till handlingarna, du göms på samma ställe som många av de andra som det har skrivits om de senaste två åren. Du blir en historia, en dåtid, ett minne. En någon.
och jag vet nog att det är bäst så. Även om jag aldrig skulle vinna medalj i självbevarelsedrift. Så vet jag.
Du har din plats hos mig, för att jag bryr mig ändras aldrig. Men din roll blir aldrig den samma, dina rättigheter har du förbrukat och jag vet inte ens var du är.
Jag mår bra. Att skriva det här handlar inte om att jag mår dåligt. Det är bara mitt sätt.
Mamma ler nog lite nu, eller så nickar hon. Pappa blir lite orolig och mamma får förklara att det är så här Kattis gör. Det här är hennes sätt. För kanske har pappahjärnan inte riktigt kopplats samman med det oroliga pappahjärtat när han har läst det hans dotter skrivit.
Jag måste få skriva när det börjar riva i kroppen, för det är, och har alltid varit mitt sätt att få ut allt det där. Det där grå, det svarta och det vita. Jag kan inget annat sätt, litar inte på andra lösningar och skulle aldrig våga testa något annorlunda. Det är så här jag gör.
Jag gör det här. På min blogg, vilket kan diskuteras. Jag vet att mina ord läses av en del, men jag tänker inte låta det förstöra syftet med min blogg. För det här är mitt andningshål, det är här jag lämnar svaghet och hämtar styrka. Vill du inte läsa mina ord är det bäst att du surfar vidare nu.
Jag har bett om ursäkt i raderna på denna blogg förr. men inte nu. inte längre. Inga ursäkter idag.
Jag är riktigt usel på att ta avsked, på att klippa band, ännu sämre på att glömma.
Sanningar som inte är vackra, allra minst för mig.
Men samtidigt har tiden lärt mig att gå vidare, att ta de där smärtsamma stegen mot min vilja, för jag vet att de måste tas.
Det är dock så, förstår ni, att jag måste få göra det på mitt sätt. För inget annat beprövat sätt fungerar. Det är så det måste vara.
Så jag skriver, lyssnar på musik och ältar. Jag tittar på bilder och minns, jag skrattar och jag gråter. Det är mitt sätt och jag har ibland önskat att jag kunde dela det med någon. Jag läser mina texter från vår tid och jag känner samma känslor, befinner mig på samma plats. Känner alla dofter och hör samma ljud.
Jag minns med vemod vad du skrev, samtidigt som det bubblar ilska i mig.
För jag läser mellan mina egna rader och ser skräck, tveksamhet och en sorts styrka.
Jag läser hur du ber mig ge dig hela mig, hur du lovar att laga alla trasiga delar av mig, hur du prisar mig.
Jag blir inte arg på dig, jag blir arg på mig själv. För jag visste bättre.
Was looking for a place to hide away
instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again
Jag ska inte påstå att jag saknar dig. Du har själv sagt att du har förändrats så att jag inte skulle känna igen dig. Du är inte den jag höll om natten eller den som aldrig glömde bort samtalet mitt i natten varje fredag. Jag är väl medveten om det. Jag lurar inte mig själv.
Jag har kommit över dig, men kanske inte helt det som hände.
Så läggs du till handlingarna, du göms på samma ställe som många av de andra som det har skrivits om de senaste två åren. Du blir en historia, en dåtid, ett minne. En någon.
och jag vet nog att det är bäst så. Även om jag aldrig skulle vinna medalj i självbevarelsedrift. Så vet jag.
Du har din plats hos mig, för att jag bryr mig ändras aldrig. Men din roll blir aldrig den samma, dina rättigheter har du förbrukat och jag vet inte ens var du är.
Jag mår bra. Att skriva det här handlar inte om att jag mår dåligt. Det är bara mitt sätt.
Mamma ler nog lite nu, eller så nickar hon. Pappa blir lite orolig och mamma får förklara att det är så här Kattis gör. Det här är hennes sätt. För kanske har pappahjärnan inte riktigt kopplats samman med det oroliga pappahjärtat när han har läst det hans dotter skrivit.
Kommentarer
Postat av: grottemor
;-)
Postat av: m.
hej gumman. jag älskar ditt sätt att skriva och har alltid gjort, sen början jag läste dina texter vilket säkert var någon gång för mer än år sedan och det fanns ngt som hette Lunarstorm. Tihi. Jag vill bara säga att de e fint de du skriver, och att man måste tillåta sig att ha kvar, de gamla, de fula, de smärtsamma och de vackra minnena hos sig själv. De formar occh målar din själ till världens cooolaste tavla, dont forget that! Ha en fin gul babe! Ses säkert ute i vimlet på juldagen om du är hemma!/MariaAngela (kärt barn har många namn)
Postat av: m.
och naturligtvis ska det stå jul...haha...
Trackback