Har du en famn för mig?
2007 - jag hade precis flyttat hem, börjat bygga det där nya livet på samma gamla plats jag började på för så länge sen. Kändes lite som två steg framåt tre steg bak, men stegen framåt var nog fler än jag trodde.
Jag var besviken på pojkar, ingen hade nyligen krossat mitt hjärta - det handlade mer om bristande respekt och sårade känslor. Jag var trött.
Så dök han upp, så otroligt oväntad, knappt efterlängtad. Jag stretade emot, var förvirrande, låste in mig, gläntade lite på dörren, slog snabbt igen den igen. Jag krävde min ensamhet, och hans sällskap.
Jag var så säker på att han, om chansen gavs, skulle slå ut min flygförmåga, att han skulle lämna mig ensam, mer ensam än vid start. Han skulle ta något från mig, jag vet inte om det var stolthet, styrka, hjärta eller liv jag oroade mig för, men beskyddartendenserna blev mig övermäktiga. Jag var svår.
Så lämnade han min sida, två veckor med bara samtal på telefon - och oj så det pirrade i magen när samtalet om att han var 30 minuter från stan avslutades. Känslan när jag höll om honom, att han aldrig fick åka ifrån mig, att där vi varit helt plötsligt hade blivit precis där vi skulle vara. Det fanns inga genvägar, inga hemligheter eller konstigheter (med det inte sagt att det var lätt).
____________________________________________
Nu sitter jag här (febrig, men ändå) och du har precis åkt tillbaka till jobbet efter lunchen och jag har i smyg tittat på dig när du cyklar i väg på din ljusblå cykeln. Så märker jag att jag ler, en värme sprider sig i kroppen och där världens bästa känsla. Vi planerar för framtiden, vi skrattar, vi kramas, vi har vårt egna språk, vi har en alldeles egen kärlek.
Jag är så stolt över att du är min. Älskar dig.
l
Jag var besviken på pojkar, ingen hade nyligen krossat mitt hjärta - det handlade mer om bristande respekt och sårade känslor. Jag var trött.
Så dök han upp, så otroligt oväntad, knappt efterlängtad. Jag stretade emot, var förvirrande, låste in mig, gläntade lite på dörren, slog snabbt igen den igen. Jag krävde min ensamhet, och hans sällskap.
Jag var så säker på att han, om chansen gavs, skulle slå ut min flygförmåga, att han skulle lämna mig ensam, mer ensam än vid start. Han skulle ta något från mig, jag vet inte om det var stolthet, styrka, hjärta eller liv jag oroade mig för, men beskyddartendenserna blev mig övermäktiga. Jag var svår.
Så lämnade han min sida, två veckor med bara samtal på telefon - och oj så det pirrade i magen när samtalet om att han var 30 minuter från stan avslutades. Känslan när jag höll om honom, att han aldrig fick åka ifrån mig, att där vi varit helt plötsligt hade blivit precis där vi skulle vara. Det fanns inga genvägar, inga hemligheter eller konstigheter (med det inte sagt att det var lätt).
____________________________________________
Nu sitter jag här (febrig, men ändå) och du har precis åkt tillbaka till jobbet efter lunchen och jag har i smyg tittat på dig när du cyklar i väg på din ljusblå cykeln. Så märker jag att jag ler, en värme sprider sig i kroppen och där världens bästa känsla. Vi planerar för framtiden, vi skrattar, vi kramas, vi har vårt egna språk, vi har en alldeles egen kärlek.
Jag är så stolt över att du är min. Älskar dig.
l
Kommentarer
Trackback