Det går bra nu, kompis, det går bra nu!
Mitt i mina glädjeskrik över mitt nyerövrade jobb kom chocken. Jag har aldrig varit bra på snabba förändringar, trots att de oftast leder till bättre saker. Jag tycker om att veta vad jag har, är alltid rädd då jag inte vet vad jag får.
Behövde rensa huvudet på pessimistiska tankar och tvivel, stoppa in allt i rätt fack och slänga det som kan klassas som skräp. Ut på promenad, Stångån har en tendens att antingen hjälpa till med utrensningen eller skapa större kaos, men det enda sätt jag kan är att gå längsmed vattnet och komma på mig själv med att undra hur kallt det är där nere egentligen.
Jag var nära nog ensam på min promenad, mötte några trötta, frusna hundägare som gjorde sin plikt med sammabitna käkar. Såg en ensam trana som absolut inte borde vara vare sig där eller där ensam. Den stod mitt i vattnet, och mitt i ljuset från gatlyktorna, den tog några kliv bort från mig när jag stannade och tittade på den. Stilla stod den med benen i det kalla vattnet, och jag undrade varför den inte lämnat kalla norden och tagit sig till värmen. Den hade säket sina skäl.
För tre år sen var jag, med stora steg, på väg in i en kollaps. Jag slutade titta åt höger och vänster när jag korsade de mest trafikerade stråk, jag sprang med saxar och badade direkt efter jag ätit. Självbevarelsedrift har aldrig varit mitt trademark. Jag har lärt mig.
Jag hamnade i en sits där ett telefonsamtal tog timmar att hitta ork för att göra, jag vågade inte gå till affären, och väggarna hade en tendens att sluta sig omkring mig. Skräck var vardagsmat och livet hade inga ljuspunkter.Vissa stunder njöt av jag mörkret, för jag kunde reglerna där, det var ok att sluta sig, att krypa under täcket och inte ge av sig själv. Jag tog slut.
Här står jag idag, med många sjukintyg som vittnar om hopp om tillfrisknande och svart på vitt om besvikelsen varje gång jag fick ett bakslag. Här står jag, tjejen som skakade om hon mötte en främling i trapphuset, och nu har jag fått ett jobb. Ett jobb jag faktiskt ville ha. Ett jobb som är en merit inför min framtid - som nu ser ganska ljus ut.
Det är inget höjdarjobb, inte bra betalt eller glassigt. Men det är något för mig.En början på en framtid var existens jag länge tvivlade på.
Firade igår, med stark mat och rött vin. Det var mysigt, det var vuxet och alldeles lagom. Vi fnissade som vanligt, vi skrattade. Skrattet är en ingrediens i mitt liv jag många gånger saknat. Tack för kvällen du gav mig, den betyder mer än jag kunde säga.
Jag inser att jag har en tendens att tjata, men min mamma och pappa och min Lella måste få lite kärlek den här gången med. Att höra att ni är stolta över mig ger mig värme i hjärtat, att höra er glädje för mig ger mig lyckokänslor i magen, att veta att ni alltid finns där ger mig lugn i själen.
Lella är min styrka, min mjuka plats att falla på, hon är den som ger mig luft under vingarna och som skrattar med mig. Lella - du är den jag kunde vara.
"Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter. "Nils Ferlin
Så jag är ganska stor nu. Känner mig lite halvvuxen...vilket betyder att jag måste bli 52 innan jag är vuxen. Men det är helt ok.
Det går bra nu, kompis det går bra nu
tack för de tusen pussarna, sparar dem och tar fram dem en och en när de behövs....nutte...
det finns en person som envist vägrat dela min förväntan och min glädje, tror inte du vet hur ledsen du gör mig, det gör ont i hjärtat. Förstår dig inte...
Behövde rensa huvudet på pessimistiska tankar och tvivel, stoppa in allt i rätt fack och slänga det som kan klassas som skräp. Ut på promenad, Stångån har en tendens att antingen hjälpa till med utrensningen eller skapa större kaos, men det enda sätt jag kan är att gå längsmed vattnet och komma på mig själv med att undra hur kallt det är där nere egentligen.
Jag var nära nog ensam på min promenad, mötte några trötta, frusna hundägare som gjorde sin plikt med sammabitna käkar. Såg en ensam trana som absolut inte borde vara vare sig där eller där ensam. Den stod mitt i vattnet, och mitt i ljuset från gatlyktorna, den tog några kliv bort från mig när jag stannade och tittade på den. Stilla stod den med benen i det kalla vattnet, och jag undrade varför den inte lämnat kalla norden och tagit sig till värmen. Den hade säket sina skäl.
För tre år sen var jag, med stora steg, på väg in i en kollaps. Jag slutade titta åt höger och vänster när jag korsade de mest trafikerade stråk, jag sprang med saxar och badade direkt efter jag ätit. Självbevarelsedrift har aldrig varit mitt trademark. Jag har lärt mig.
Jag hamnade i en sits där ett telefonsamtal tog timmar att hitta ork för att göra, jag vågade inte gå till affären, och väggarna hade en tendens att sluta sig omkring mig. Skräck var vardagsmat och livet hade inga ljuspunkter.Vissa stunder njöt av jag mörkret, för jag kunde reglerna där, det var ok att sluta sig, att krypa under täcket och inte ge av sig själv. Jag tog slut.
Här står jag idag, med många sjukintyg som vittnar om hopp om tillfrisknande och svart på vitt om besvikelsen varje gång jag fick ett bakslag. Här står jag, tjejen som skakade om hon mötte en främling i trapphuset, och nu har jag fått ett jobb. Ett jobb jag faktiskt ville ha. Ett jobb som är en merit inför min framtid - som nu ser ganska ljus ut.
Det är inget höjdarjobb, inte bra betalt eller glassigt. Men det är något för mig.En början på en framtid var existens jag länge tvivlade på.
Firade igår, med stark mat och rött vin. Det var mysigt, det var vuxet och alldeles lagom. Vi fnissade som vanligt, vi skrattade. Skrattet är en ingrediens i mitt liv jag många gånger saknat. Tack för kvällen du gav mig, den betyder mer än jag kunde säga.
Jag inser att jag har en tendens att tjata, men min mamma och pappa och min Lella måste få lite kärlek den här gången med. Att höra att ni är stolta över mig ger mig värme i hjärtat, att höra er glädje för mig ger mig lyckokänslor i magen, att veta att ni alltid finns där ger mig lugn i själen.
Lella är min styrka, min mjuka plats att falla på, hon är den som ger mig luft under vingarna och som skrattar med mig. Lella - du är den jag kunde vara.
"Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter. "Nils Ferlin
Så jag är ganska stor nu. Känner mig lite halvvuxen...vilket betyder att jag måste bli 52 innan jag är vuxen. Men det är helt ok.
Det går bra nu, kompis det går bra nu
tack för de tusen pussarna, sparar dem och tar fram dem en och en när de behövs....nutte...
det finns en person som envist vägrat dela min förväntan och min glädje, tror inte du vet hur ledsen du gör mig, det gör ont i hjärtat. Förstår dig inte...
Kommentarer
Postat av: Jocke
Den kvällen var du värd Crumcake
Postat av: monstermamman
Kan det ha varit en häger?
Postat av: Kattis
hmmm...vid närmare eftertanke kan det nog varit så att det va en häger...men det förstör ju mitt blogginlägg...så vi låter det var en trana....ok?
Postat av: monstermamman
OK!
Postat av: Anonym
min älskade, läste precis ditt vackra inlägg. tårarna kom
till och med fram...
du är min styrka, mitt allt, min bästa och framförallt, du e ju mig...typ, det som vi pratade om tidigare idag, jag har fått en blogg och mjuknat, du ett jobb och hårdnat... Vad skulle vi göra utan varandra. Älskar dig
Trackback