Framme!

Efter en sex timmar lång bussresa, med gubbar som fes, folk som pratar alldeles för högt, mer vinter ju länger norr ut jag kom och stela ben, kom jag äntligen fram till Nkpg.

En frusen kille i stor jacka kom och mötte mig, och sen var det bara att knata hemåt i kylan (dock med idel leenden på läpparna!)

Kom innanför dörren och det kändes som om jag aldrig åkt härifrån, Picasson stirrade på mig med sa iofs inte ett knyst först, lgh såg likadan ut (jätte fint städad!) och maten var redo för tillagning!

Myste nått fruktansvärt och insåg hur UNDERBART det är med kroppskontakt.....vad har man annars huden til!!?!?!

Mitt hjärta gick till jobbet tidigt imorse, stackars liten, jag fick sova vidare, har pratat med min Lella om lättnaden och snart ska jag träffa mina monsterföräldrar.....MYS!

Resorb, vin och frimärke står på listan!

Axel- ingen glömmer din födelsedag! Hoppas du har det mysigt med din Hanna




allt ordnade sig...är lättad,. mest för din skull, men också för min egen....bryr mig alldeles för mycket - jag vet....kalla det svaghet, jag försöker se det som styrka!

Kommentarer
Postat av: Axel

Tacks ak du ha Kattis! Det var underbart när Hanna var här!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback