"Utan dina andetag"
Lånar ord skrivna till mig från en kär vän, en klippa och någon som känner alla mina sidor, goda som onda......det vi har är speciellt och jag är lycklig över att vi klarat att skydda vår vänskap trots alla stormar....
"Jag vänder hemlängtan till bortlängtan och ser avundsjukt på dom fåglar som korsar den
klarblå hösthimlen på väg söderut. Jag vågar inte öppna dörrar eller fönster för jag kan
ändå ta på frosten i gräset, känna det bitande i vinden som får gulröda löv att falla och
förstå att ett kallt hjärta borde hålla sig inomhus. Jag har för många timmar och slösar
med minuter. Förlåt älskade. Det finns en flod som ännu inte är isbeklädd...
Kärlek. Så nära får ingen gå. Vi är barnen av en övertidsjobbande generation. Mammor
som tar ett glas Chardonnay för att slippa tänka på pappor som surfar efter tonårsflickor
på kontorstid. Ta ingen skit. Skit var det enda vi fick. Resväskor så fulla av lögner, svek
och otrohet. Inte konstigt att vi inte blev ett dugg bättre. Jag vill se dig dansa på ljuva
sommarängar i blixtrande änglavingar. Du som var min första äkta kärlek. Dig som jag lovade
att aldrig förstöra. Alla dealare på Skippersgate erbjuder mig det vita pulvret. Precis på
det sätt som unga män brukar vilja ha det vita pulvret. Det enkla vackra vägen mot botten.
Du serverade mig en iskall gin&tonic och jag glömmer aldrig det sätt du brukade luta dig
över bardisken. För att komma närmare mitt öra. För att dela med dig av din parfym och
kanske låta mig smaka dom intorkade tårarna på din kind. Så nära får ingen gå. Kanske
äger vi, alla gamla vänner, inte längre den grundläggande kunskapen om varandra för att
kunna kommunicera utan ord? När jag korsade linjen och tog av symbolen för att jag har
dig närmast mitt hjärta började allt gå utför. Det var en fruktansvärd sommar. Så avlägsen
med den svider som klor, som nya munsår. Jag är bara brunt, smutsigt snöslask. Jag har
varit ren, vit, nyfallen pudersnö. Lätt och oskuldsfull. Men det var länge sen. Nu tävlar
vi om att måla in oss i flest hörn och kriga oss därifrån. Every end is a new beginning. Det
låter väl lagom pretansiöst och hoppfullt? Eller är hopp bara nånting du skapar själv i dina
ensamma stunder av klarsyn...?
Med dig så blir det ingen kärleksförsvarning. Du är så självklart vacker.
Med dig så blir det en kärleksförklaring. Precis som det ska vara...
Om du bara visste alla ord och tankar som jag knackat fram på mitt tangentbord för att
komma lite närmare dig, lite närmare ditt hjärta. Du är så långt från eurodiscoblondiner
och tar mig så långt från nattklubbsVIPnätter. Jag ser att jag lever det platta, ytliga
tvådimentionella livet bland dom som slickar uppåt och sparkar neråt. Jag skulle byta allt
mot en snöbollskastande, dvd-dissande, ostbågsfajtande, husdjursgosande, myndighets-
föraktande, champagne&bubbelbadsvardag med dig. Lämna en kyss på kudden så jag inte
somnar ensam i natt. Jag mår lite illa av mig själv när jag är så sötsliskig och säger saker
som att: Jag är färglös som en tår...utan dina andetag..."
Per Frerdrixon 061107
"Jag vänder hemlängtan till bortlängtan och ser avundsjukt på dom fåglar som korsar den
klarblå hösthimlen på väg söderut. Jag vågar inte öppna dörrar eller fönster för jag kan
ändå ta på frosten i gräset, känna det bitande i vinden som får gulröda löv att falla och
förstå att ett kallt hjärta borde hålla sig inomhus. Jag har för många timmar och slösar
med minuter. Förlåt älskade. Det finns en flod som ännu inte är isbeklädd...
Kärlek. Så nära får ingen gå. Vi är barnen av en övertidsjobbande generation. Mammor
som tar ett glas Chardonnay för att slippa tänka på pappor som surfar efter tonårsflickor
på kontorstid. Ta ingen skit. Skit var det enda vi fick. Resväskor så fulla av lögner, svek
och otrohet. Inte konstigt att vi inte blev ett dugg bättre. Jag vill se dig dansa på ljuva
sommarängar i blixtrande änglavingar. Du som var min första äkta kärlek. Dig som jag lovade
att aldrig förstöra. Alla dealare på Skippersgate erbjuder mig det vita pulvret. Precis på
det sätt som unga män brukar vilja ha det vita pulvret. Det enkla vackra vägen mot botten.
Du serverade mig en iskall gin&tonic och jag glömmer aldrig det sätt du brukade luta dig
över bardisken. För att komma närmare mitt öra. För att dela med dig av din parfym och
kanske låta mig smaka dom intorkade tårarna på din kind. Så nära får ingen gå. Kanske
äger vi, alla gamla vänner, inte längre den grundläggande kunskapen om varandra för att
kunna kommunicera utan ord? När jag korsade linjen och tog av symbolen för att jag har
dig närmast mitt hjärta började allt gå utför. Det var en fruktansvärd sommar. Så avlägsen
med den svider som klor, som nya munsår. Jag är bara brunt, smutsigt snöslask. Jag har
varit ren, vit, nyfallen pudersnö. Lätt och oskuldsfull. Men det var länge sen. Nu tävlar
vi om att måla in oss i flest hörn och kriga oss därifrån. Every end is a new beginning. Det
låter väl lagom pretansiöst och hoppfullt? Eller är hopp bara nånting du skapar själv i dina
ensamma stunder av klarsyn...?
Med dig så blir det ingen kärleksförsvarning. Du är så självklart vacker.
Med dig så blir det en kärleksförklaring. Precis som det ska vara...
Om du bara visste alla ord och tankar som jag knackat fram på mitt tangentbord för att
komma lite närmare dig, lite närmare ditt hjärta. Du är så långt från eurodiscoblondiner
och tar mig så långt från nattklubbsVIPnätter. Jag ser att jag lever det platta, ytliga
tvådimentionella livet bland dom som slickar uppåt och sparkar neråt. Jag skulle byta allt
mot en snöbollskastande, dvd-dissande, ostbågsfajtande, husdjursgosande, myndighets-
föraktande, champagne&bubbelbadsvardag med dig. Lämna en kyss på kudden så jag inte
somnar ensam i natt. Jag mår lite illa av mig själv när jag är så sötsliskig och säger saker
som att: Jag är färglös som en tår...utan dina andetag..."
Per Frerdrixon 061107
Kommentarer
Trackback