Du har fått så många....
...ord av mig...
.....och jag hoppas varje gång att de ska vara de sista.
Att jag inte längre ska behöva grubbla över varför Du beter dig som du gör, varför Du sårar när det är så uppenbart att det är vad Du gör och varför Du hela tiden rättfärdigar alla Dina handlingar.
Jag skrev så många, långa brev till Dig, om min tro på vår kärlek, om styrkan som fanns när vi, när det var Du och jag, om evig längtan, om framtid, om att kämpa för det som var rätt.....jag hade så mycket kärlek inom mig att jag var övertygad om att det räckte för oss båda.
Breven finns kvar, men du kommer aldrig läsa dem.
För hur vår historia än slutar, kanske är den redan över, kanske blir det inget vänner för alltid, så krossade Du mig som att jag var värdelös. När Du gick, medveten om hur Du lämnade mig, så tog Du all min värdighet med dig. Du gick, och Du visste då väl vad Du lämnade mig med.
Jag minns dagen som om det var i går, hur jag hörde porten gå igen, hur Din bil startade och hur Du körde ifrån mig.
Jag blev tom, fick hänga kvar i kanten av det liv jag trodde jag haft, fick tabletter, tvingade vännerna att sova på soffan, grät tills tårarna tog slut, slutade äta, slutade sova, slutade leva....
Men så kom jag på benen igen....
och in kommer Du.
Du tog för Dig igen, en andra gång ,en tredje och till och med en fjärde. Du kommer för alltid vara en del av minnen jag och min familj alltid kommer vårda. Vad gav Dig rätten att sätta såna spår?
Vem gav Dig rätten att självsäkert gå på mark du egentligen aldrig ägt tillträde till?
Och hur vågade Du utnyttja mig så som du gjorde?
Du har inget svar, Du vet inte, men Du ursäktar Dig med att det var Din väg till lycka. Det var Ditt sätt att hitta rätt.....
.....och jag hoppas varje gång att de ska vara de sista.
Att jag inte längre ska behöva grubbla över varför Du beter dig som du gör, varför Du sårar när det är så uppenbart att det är vad Du gör och varför Du hela tiden rättfärdigar alla Dina handlingar.
Jag skrev så många, långa brev till Dig, om min tro på vår kärlek, om styrkan som fanns när vi, när det var Du och jag, om evig längtan, om framtid, om att kämpa för det som var rätt.....jag hade så mycket kärlek inom mig att jag var övertygad om att det räckte för oss båda.
Breven finns kvar, men du kommer aldrig läsa dem.
För hur vår historia än slutar, kanske är den redan över, kanske blir det inget vänner för alltid, så krossade Du mig som att jag var värdelös. När Du gick, medveten om hur Du lämnade mig, så tog Du all min värdighet med dig. Du gick, och Du visste då väl vad Du lämnade mig med.
Jag minns dagen som om det var i går, hur jag hörde porten gå igen, hur Din bil startade och hur Du körde ifrån mig.
Jag blev tom, fick hänga kvar i kanten av det liv jag trodde jag haft, fick tabletter, tvingade vännerna att sova på soffan, grät tills tårarna tog slut, slutade äta, slutade sova, slutade leva....
Men så kom jag på benen igen....
och in kommer Du.
Du tog för Dig igen, en andra gång ,en tredje och till och med en fjärde. Du kommer för alltid vara en del av minnen jag och min familj alltid kommer vårda. Vad gav Dig rätten att sätta såna spår?
Vem gav Dig rätten att självsäkert gå på mark du egentligen aldrig ägt tillträde till?
Och hur vågade Du utnyttja mig så som du gjorde?
Du har inget svar, Du vet inte, men Du ursäktar Dig med att det var Din väg till lycka. Det var Ditt sätt att hitta rätt.....
"Det här är Be Your Own Star Show
Det här är Bit ihop och sparka
Ge precis vad du behöver och ta vad du kan få"
Kanske var det den sången Lars sjöng för Dig i bilen den där gången?
Han har ju sjungit Dig genom varenda stof av Ditt liv.
Så länge Du är så respektlös som Du nu är kommer jag aldrig kunna förlåta Dig, för att göra det måste jag veta att Du inser vad som hände och att Du aldrig, aldrig kommer göra så mot någon igen.
Men Du bryr dig inte....Du stod på mina axlar för att nå vattenytan, och nu när Din luft är ren och frisk sparkar Du ner mig på botten igen.
Men till skilland från alla andra gånger så är Du inte min klippa längre, Du är inte mitt skäl att andas....Du är bara någon långt borta, som jag kände en gång, tror jag, och kanske kan jag minnas att jag älskade Dig mer än livet självt en gång....men det är ganska dimmigt nu.
No regrets - borde förstått det tidigare....en sån tatuering väljer bara någon som är för feg för att se tillbaka och be om ursäkt....borde vänt och gått min väg redan då......my bad....
Kanske var det den sången Lars sjöng för Dig i bilen den där gången?
Han har ju sjungit Dig genom varenda stof av Ditt liv.
Så länge Du är så respektlös som Du nu är kommer jag aldrig kunna förlåta Dig, för att göra det måste jag veta att Du inser vad som hände och att Du aldrig, aldrig kommer göra så mot någon igen.
Men Du bryr dig inte....Du stod på mina axlar för att nå vattenytan, och nu när Din luft är ren och frisk sparkar Du ner mig på botten igen.
Men till skilland från alla andra gånger så är Du inte min klippa längre, Du är inte mitt skäl att andas....Du är bara någon långt borta, som jag kände en gång, tror jag, och kanske kan jag minnas att jag älskade Dig mer än livet självt en gång....men det är ganska dimmigt nu.
No regrets - borde förstått det tidigare....en sån tatuering väljer bara någon som är för feg för att se tillbaka och be om ursäkt....borde vänt och gått min väg redan då......my bad....
Kommentarer
Trackback