I'm an angel bored liked hell....

Kan inte riktigt förklara varför tårarna rinner, kanske för att det inte finns någon logiskt förklaring. "Vi" avslutades redan förra året, jag vet, och du vet.
Men ändå så hugger det i hjärtat varje gång insikten om att du åker slår till.

Jag vet att du inte förstår, att du blir frustrerad, irriterad av att inte kunna hantera mig.

Vet inte ens själv vad jag hade hoppats på?
Kanske bara en stunds ren ärlighet, utan ord som sårar, utan arga blickar, kanske bara en natt av "jag tycker faktiskt om dig, och jag kommer sakna dig, så kom här och håll om mig riktigt hårt så att jag inte glömmer".
Diagnos: Obotlig romantiker

Jag är så fruktansvärt rädd för att förlora människor jag bryr mig om, vet inte var den skräcken kommer ifrån. Men jag bryr mig så att hjärtat sprängs.

Visst kommer vi ses, visst kommer vi hålla kontakten, jag glömde bara inse det. Glömmer så lätt, att stänga av tårarna, att inte visa vad jag känner, att inte bli knäsvag när du står framför mig. Kan vi inte bara säga så; att jag glömde?
För jag glömmer så lätt att jag inte ska ge bort mitt hjärta, att jag inte ska ge människor en så viktig plats i mitt liv att det gör ont när de försvinner.

Du vet att du är scenens diva, och jag kommer aldrig ångra att jag mötte dig. Aldrig aldrig aldrig.

Glömde att inte älta, att inte titta in i dina gröna ögon, att inte studera varje detalj av dig, jag glömde. Och därför gör det ont.

Du vet var jag finns,även om det inte gör någon skillnad......så vet du.................

All lycka till dig, all framgång....fast jag vet att det är onödiga fraser.....för du, om någon, skapar din egen scen, din egen framgång.....och du gör det med flaggan i topp...