Vad är egentligen livet....
...än en mängd olika relationer?
Man börjar livet med en relation med sin mor och far, och möjliga syskon, fortsätter med släkt, och familjens vänner, börjar skaffa sig egna vänner, lever en tid enbart för kompisarna, skaffar sig pojkvänner/flickvänner,man har en relation till sin chef och sina kollegor träffar den relation som ska vara hela livet, skaffar egna barn och så fortsätter det....
Kuxet i det hela är att relationer alltid kräver saker av en, de kräver tålamod, förståelse, överseende, respekt och, i vissa fall, kärlek. Det är absolut inte lätt, snarare tvärtom.
Speciellt de relationer som utvecklas till ett förhållande av något slag är svåra. Helt plötsligt tar man illa upp över saker man annars skulle ryckt på axlarna åt. Man bryr sig lite mer om vem personen i fråga pratar med, vilken ton hans/hennes röst har, vilka byxor han/hon har på sig. Det utvecklas till nått mer....
Dessa förhållande relationer har en tendes att innehålla missförstånd, överreaktioner, känslostormar och underbar glädje.
och kanske är det just därför man står ut, för att det finns en glädje i att tycka om någon, även fast det inte är för alltid, eller kanske inte ens kärlek. Man behöver tycka om någon, någon som inte är en kompis, någon som smyger sig nära när man ska sova, någon som kittlar dig bara för att få komma närmre.
Man behöver det....det är mänskligt...
Hur många gånger har man inte suckat över dessa förhållanden, hur man aldrig ska ge sig in i ett igen, hur det bara innebär problem, hur det inte är värt det....
Men i slutändan är det värt varenda suck, varenda tår, varenda missförstånd. För det mesta brukar missförstånden ta ut varandra...
men när man somnar där, nära, även fast det inte är den rätta, så är det värt det...
Det är ju ändå kärlek som får jorden att snurra.....
Man börjar livet med en relation med sin mor och far, och möjliga syskon, fortsätter med släkt, och familjens vänner, börjar skaffa sig egna vänner, lever en tid enbart för kompisarna, skaffar sig pojkvänner/flickvänner,man har en relation till sin chef och sina kollegor träffar den relation som ska vara hela livet, skaffar egna barn och så fortsätter det....
Kuxet i det hela är att relationer alltid kräver saker av en, de kräver tålamod, förståelse, överseende, respekt och, i vissa fall, kärlek. Det är absolut inte lätt, snarare tvärtom.
Speciellt de relationer som utvecklas till ett förhållande av något slag är svåra. Helt plötsligt tar man illa upp över saker man annars skulle ryckt på axlarna åt. Man bryr sig lite mer om vem personen i fråga pratar med, vilken ton hans/hennes röst har, vilka byxor han/hon har på sig. Det utvecklas till nått mer....
Dessa förhållande relationer har en tendes att innehålla missförstånd, överreaktioner, känslostormar och underbar glädje.
och kanske är det just därför man står ut, för att det finns en glädje i att tycka om någon, även fast det inte är för alltid, eller kanske inte ens kärlek. Man behöver tycka om någon, någon som inte är en kompis, någon som smyger sig nära när man ska sova, någon som kittlar dig bara för att få komma närmre.
Man behöver det....det är mänskligt...
Hur många gånger har man inte suckat över dessa förhållanden, hur man aldrig ska ge sig in i ett igen, hur det bara innebär problem, hur det inte är värt det....
Men i slutändan är det värt varenda suck, varenda tår, varenda missförstånd. För det mesta brukar missförstånden ta ut varandra...
men när man somnar där, nära, även fast det inte är den rätta, så är det värt det...
Det är ju ändå kärlek som får jorden att snurra.....
Kommentarer
Trackback