Tankar

När du lämnade oss lovade jag mig själv att aldrig hålla mig själv tillbaka, att leva så mycket det bara gick, kanske lite för dig också. Allt du aldrig fick uppleva, allt som du missat och som gick dig förbi.
Jag lovade att aldrig vara rädd för upplevelser, för att klättra över hinder och för att hoppa utan att veta om det fanns något skyddsnät som tog emot mig.

Nio år har gått och visst har jag tvekat och varit rädd, visst har jag vänt vid för stora hinder och visst har jag hellre stannat en chansat.

Aldrig mer, kan vi säga så?

Ibland tror jag du vakar över oss, att din uppgift var att få oss att vakna.
"Man ska vara rädd om hjärtat", men inte för rädd va?
Visst måste man tro att man lär av sina misstag, att nästa gång kan det bara bli bättre?
Att man känner sig själv lite mer, att man vet vad man behöver?

--------------------------------------------------------------------------------

Du krossade aldrig mitt hjärta, det var nog aldrig riktigt ditt, men du lämnade ett ärr på min själ. Gav mig lite mer misstänksamhet, lite mer tvekan.....men du ska inte få förstöra mig mer....så är det bara.

---------------------------------------------------------------------------------

Dags att låta livet hända, för just nu skiter jag i hur skrämmande det är, hur läskigt det kan bli.....
man lever bara en gång och vem vet hur kort tid......

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback