23 december
Återigen ute på Grottan, den här gången för att fira jul. Mamma, pappa, Jonte och Felix ligger nu och sover sött lite varstans i huset. Jag borde snart ta resan till drömmarnas land med tankarna håller mig vaken lite till.
Jag känner att jag tagit ett stort steg de sista veckorna, tagit mig från "då" till "nu". För ett år sen tappade jag huvudet, hjärtat och förståndet. Blev omtumlad, förvirrad och enkelspårig.
Det var någon som kom in i mitt liv, någon som vände uppochner på allt. Någon förstod mig inte, någon levde alldeles för mycket vid ytan, för det var det livet någon var van vid. Denna någon var så levande, så skrattande, så bubblande, att det tog stopp när sorgen gjorde sitt intåg Det sa pang, och jag kraschade....
Det gjorde ont så många gånger, och hela tiden fanns där ursäkter, någon hade inte lovat något, någon tyckte att jag fick skylla mig själv. Någon är inte ond, inte elak inte medvetet sårande. Någon tar bara den lätta vägen, den snabbaste vägen. Någons handlingar drabbade mig.
Så bröt vi, ïnte officiellt, det gjorde vi långt tidigare, men vi bröt....
Det har flugit sms, varit samtal på msn och telefonsamtal....men jag tog mig aldrig riktigt över gränsen, kom aldrig in i den trygga zonen, litade inte helt på de vackra orden, på de stora orden....på de efterlängtade orden.
Kom på mig själv med att vara över någon för länge sen....det hade bara inte sjunkit in ännu.....
när det kom var det en lättnad....
I mitt hjärta kommer någon alltid finnas, ibland som ett leende och ibland som en tagg....
Jag är fortfarande rädd för att lita på människor , rädd för att släppa in dem i det innersta...är rädd för att bli sårad, rädd för att misslyckas och få börja om igen. RÄDD RÄDD RÄDD RÄDD
Men samtidigt så är jag mer rädd för att inte ta steget, för att alltid sitta här i ett hörn och skaka av rädsla, för att bli en av alla dem som använder det krossade hjärtat som en ursäkt för att aldrig gå på tunn is igen. Då skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Små, små steg i rätt riktning. En hand att hålla i, ett leende att besvara och sms som kommer om natten.
Jag är trött på att springa ♥, snälla du gå med mig en bit.......jag behöver inga storslagna löften eller hurtiga hejaramsor, behöver ingen medalj eller lagtröja....
Jag behöver tid att komma ikapp mig själv, min hjärna kämpar rätt bra, jag behöver närhet, starka armar som håller om mig, jag behöver vår självklarhet, vår enkelhet, vårt sätt....
Sömnen har börjat krypa sig på mig, med nymasserade axlar, och en säng två meter bort är det svårt att stå emot....
Skickar en kram till alla som läser
och en puss till ♥
Jag känner att jag tagit ett stort steg de sista veckorna, tagit mig från "då" till "nu". För ett år sen tappade jag huvudet, hjärtat och förståndet. Blev omtumlad, förvirrad och enkelspårig.
Det var någon som kom in i mitt liv, någon som vände uppochner på allt. Någon förstod mig inte, någon levde alldeles för mycket vid ytan, för det var det livet någon var van vid. Denna någon var så levande, så skrattande, så bubblande, att det tog stopp när sorgen gjorde sitt intåg Det sa pang, och jag kraschade....
Det gjorde ont så många gånger, och hela tiden fanns där ursäkter, någon hade inte lovat något, någon tyckte att jag fick skylla mig själv. Någon är inte ond, inte elak inte medvetet sårande. Någon tar bara den lätta vägen, den snabbaste vägen. Någons handlingar drabbade mig.
Så bröt vi, ïnte officiellt, det gjorde vi långt tidigare, men vi bröt....
Det har flugit sms, varit samtal på msn och telefonsamtal....men jag tog mig aldrig riktigt över gränsen, kom aldrig in i den trygga zonen, litade inte helt på de vackra orden, på de stora orden....på de efterlängtade orden.
Kom på mig själv med att vara över någon för länge sen....det hade bara inte sjunkit in ännu.....
när det kom var det en lättnad....
I mitt hjärta kommer någon alltid finnas, ibland som ett leende och ibland som en tagg....
Jag är fortfarande rädd för att lita på människor , rädd för att släppa in dem i det innersta...är rädd för att bli sårad, rädd för att misslyckas och få börja om igen. RÄDD RÄDD RÄDD RÄDD
Men samtidigt så är jag mer rädd för att inte ta steget, för att alltid sitta här i ett hörn och skaka av rädsla, för att bli en av alla dem som använder det krossade hjärtat som en ursäkt för att aldrig gå på tunn is igen. Då skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Små, små steg i rätt riktning. En hand att hålla i, ett leende att besvara och sms som kommer om natten.
Jag är trött på att springa ♥, snälla du gå med mig en bit.......jag behöver inga storslagna löften eller hurtiga hejaramsor, behöver ingen medalj eller lagtröja....
Jag behöver tid att komma ikapp mig själv, min hjärna kämpar rätt bra, jag behöver närhet, starka armar som håller om mig, jag behöver vår självklarhet, vår enkelhet, vårt sätt....
Sömnen har börjat krypa sig på mig, med nymasserade axlar, och en säng två meter bort är det svårt att stå emot....
Skickar en kram till alla som läser
och en puss till ♥
Kommentarer
Trackback