I'm an angel bored liked hell....

Hjärtat, jag vet hur det känns när staden bara blir mindre och mindre för varje andetag, när klaustrofibin greppar tag om en och inte ens den friska luften ger ro. Jag vet hur det är att få lögner serverade på silverfat och hur oskyldiga ögon kan vara de falskaste. Jag vet hur det är att förundras över de människor man älskat mest och inte för sitt liv känna igen dem, jag vet hur det är att beskyllas för det värsta och veta att ord står mot ord.
Jag vet hur det är att inte orka, att inte vilja och inte kunna.
Du finns i mina tankar, hoppas du vet att jag vet....

Kan bara lova att det blir bättre, en dag blir det bättre......för livet är så mycket mer än sorg och smärta....

---

Inlägg om min 25års fest kommer så fort jag fått alla bilder från den :)

tack alla söta som firade min dag!

Det står två stora väskor packade i hallen, på nått sätt ska jag släpa ner dem, och min dator, till campus. Det ska nog gå bra (hoppas jag).
Dagen kommer bestå av 1) onödigt gruppsamtal med A-C 2) gruppmöte, mycket trevligt  3) låång bussresa  4)Mys, Lost och kanske pizza (?) 5) SÖMN!!!!

Hur som helst, nästa gång jag besöker skåne är även jag ett russin (dvs 25)...åldersnoja - ja visst!

Måste bädda sängen och plocka i ordning i min lilla lya!

puss på er!

---

Du...jag saknar dig och tänker på dig...

Det är lördag och det regnar i skåne, något som inte hindrade mig från att vakna alldeles för tidigt och bege mig ut på morgonpromenad. Regnet matchar min känsla och mitt humör just nu.
Kattis är less.

Inget känns liksom kul just nu, det mesta är en plåga, till och med de saker jag ser framemot känns jobbiga. Som att gå med slajm upp till knäna....eller nått. Segt är det, och jag har liksom tappat mina positiva tankar.
Längtar hem, men samdigit så vill jag bara bort. Jag vet inget, kanske är det det som skavar, gnager och svider?

Min lägenhet ser ut som kriget, så jag borde väl ta mig i kragen och sortera lite papper, samtidigt som jag måste bestämma mig för kvällens outfit, vem orkar?
Ge mig tusen avsnitt av lost och en stor skål fruktsallad.....så ska jag inte klaga mer...

Jag är bara less, antar att man får bli det ibland....men det är för jävla trist ska ni veta...

Jag har varit sjuk länge, längre än någon faktiskt vet, längre än jag minns. Många månader är som en dimma, det enda som jag minns är rädslor, skräck och tårar.
Jag minns samtalet som summerade mycket av min skräck, som till slut gav mig hjälp och som var en av de svåraste saker jag någonsin gjort i mitt liv.
Jag stirrade på telefonen hur länge som helst, satt och slog nummret hundra gånger, tryckte på den gröna luren och la snabbt på igen, om och om igen....

Tlllslut lät jag signalerna gå fram, höll andan hela tiden, så svarade någon, en röst bara. Jag satt som i chock och fick knappt fram ett ljud. Fick efter många om och men fram vad jag ville, något om att jag inte mådde bra, att jag behövde hjälp och att jag va rädd. Hon lyssnade, och kom till slut fram till att jag ringt fel ställe...
Jag stirrade bara rakt fram, "okey, tack ändå", klick.
För vad säger man annars, jag hade precis gjort det svåraste någonsin och allt hon kunde säga va att jag va tvungen att göra det igen.
Hela proceduren gjordes om....det tog längre tid, fler tårar och varenda uns av styrka jag hade kvar i kroppen. Nytt nummer, ny röst som svarade, samma chock inom mig.

En tid bokad.

Det låter så simpelt, jag vet, ett litet samtal, slå ett nummer och sedan förklara sitt ärende, vi gör det varje dag, utan att ens reflektera över det. Ringer pizzerian, vänner och tandläkaren, det är inget konstigt, kräver ingen styrka, inget mod.
Men när man väntar på att bli förklarad sinnessjuk, när man vet att det samtalet man ringer kan förändra hela den bild man har av sig själv. När misstankarna kan bli sanning och man får dem svart på vitt. När omvärlden kan få veta den hemlighet man tycker sig bära, och alla kan se hur man går på knäna under en osynlig tyngd. Då är det inte så enkelt längre, så är det där samtalet en dom och en räddning allt i ett. Det bästa och det värsta.

Jag var utmattad efter att jag ringt, låg på golvet och bara stirrade. Jag grät inte efter, bara före. Min kropp slutade fungera för en stund, de få funktioner som ännu fanns där la av för ett tag.
Jag låg några timmar och va ingenting. Det var nästan en befrielse.

Jag vill inte glömma den dagen, trots att jag fortfarande ser den som en av de svartaste under mitt liv. För det samtalet kan mycket väl ha gett mig mitt liv, och tack vare den dagen vet jag att jag vet hur man överlever.

Jag vill tro mig känna mina varningsklockar väldigt väl vid det här laget, jag vill tro att jag hör dem innan de börjar ringa, jag vill tro att om jag måste ringa det där samtalet igen så gör jag det tidigare, innan det ter sig omöjligt.
Jag vill tro det, men jag vet inte.....kanske är det det värsta av allt, att jag inte vet....

men jag tror ...

Vaknade imorse av ett mms från min kära mamma klocka 05:06 (!!!!!), då va hon ute på sin morgonpromenad!
Sen kom nästa sms vid 07:40....så va Lella ute och gick/sprang runt ån.
Så trots en smärtande hals begav jag mig ut lite försiktigt så där runt nio tiden.

Tänkte vara duktig och gå till skolan för att skriva ut lite grejer....kom till skolan, stolt som en tupp....men hade inget med mig att skriva ut...har nog snytit ut hjärnan de senaste dagarna....


Fick vandra vidare, skulle hämta ett paket på posten.....som redan kommit fel en gång....men när jag väl tagit mig de 5497894789 milen fram till posten så har stället brunnit....och adressen på det nya utlämningsstället va alldeles okänd...så jag fick knalla hem.
Helt slut!

På vägen hem gick jag förbi ett fotolabb...kände doften från de vätskor man använder när man framkallar foton. Konstigt va dofter kan göra med minnet....helt plötsligt var jag i Ekholmsskolan, med Irini och Håkan och framkallade kort....hade nästan glömt att vi lärde oss det....konstigt...


Nu ska jag försöka se på Lost...för det måste man tydligen...attans...höll på att komma undan!

Cici - min kusin, var under en tid en av mina bästa vänner och som en syster för mig
Danny - världens bästa amerikan...önskar jag fick prata med dig igen..
Camilla - som fortfarande räknas till mina bästa vänner, men som är långt borta på många sätt
Nutte - ingen förklaring behövs, det är så självklart
Morfar - förlorad alldeles för tidigt
Lella - fan jag saknar henne bara hon går ut i köket
Flööfa Flöf - faster saknar
Felix - faster saknar


har lite sorg i själen nu, världen har blivit ganska svart/vit - vilket gör mig orolig. Kontrollbegäret har satt sina klor i mig och rutiner behövs...

"För att du finns
För att du kan
Du leder vågorna mot land
Du river murarna mot världen
För att du ser
För att du förstår
Nu lyser himlen där jag går
Du tar min hand och visar vägen"

...sen gör jag...

Första Bästis:
Sofia Hultman
Första bilen:
VW Beatle
Första förälskelsen:
Per Teinmark
Första Husdjuret:
Mahjong - en kissekatt
Första köpta skivan:
Janet Jackson - Janet
Första piercing:
Naveln
Första konsert:
Mora Träsk (mammas anm.)
Första semester på egen hand:
Bulgarien med Lella 2002
Första riktiga kärleken:
Tobias
Senaste alkoholdrycken:
Cider på akuten i måndags
Senaste bilfärd:
Från Ikano
Senaste film:
The Holiday
Senaste ringda samtal:
Till Elin
Senaste bubbelbadet:
Minns inte
Senaste gången du grät:
Igår
Senaste måltiden:
Pizza
Har du dejtat en av dina bästa kompisar?
Ja.
Blivit kär vid första ögonkastet?
Hmm...nej det tror jag inte
Har du fastnat med blicken i någons urringning?
...ofta...
Har du fått ditt hjärta krossat?
Ja,ja,ja
Har du sagt att du älskar någon utan att mena det?
Nej
Haft ett one night stand?
Nej
Har du busringt någon gång?
Ja.
Sex saker du gjort idag?
Ätit glass, druckit te, lånat en bok, skrattat, städat, ätit
Fem favoritsaker utan rangordning:
mobilen, handsfreen, datorn, mp3, sängen
Fyra personer du kan berätta allt för:
Lella, PM, Per och mamma
Rött eller blått?
Rött
Chips eller Choklad?
Chips väljar jag just nu
Sommar eller vinter?
SOMMAR!!!
Två saker att göra innan du dör?
Få barn och bli riktigt kär igen
En sak du ångrar?
att jag varit mesig i vissa situationer